Så ser vardagen ut i delar av Tornedalen just nu. Det känns som att hösten har varit evigt lång och ännu är den inte över. Den dystraste period jag upplevt på länge hoppas jag strax ska få ett slut. Regn i oändlighet, bister blåst, ingen gatubelysning och dagar där mörkret aldrig riktigt släpper taget har vi levt med alldeles för länge.
Jag har sett ljus i mörkret och fått en gnutta hopp om att bättre tider nalkas. Vintern flörtar fortfarande med hösten, vi har fått retsamma smakprov på att det vita vackra landskapet snart kommer bosätta sig i Övertorneå. Snön har kommit och gått, liksom frostiga nätter och stadig temperatur under nollan. Däremellan har hösten kontrat med sitt piskande regn och plusgrader långt över det normala.
I helgen vaknade min sovande själ, mitt nedstämda humör i depressionens tider byttes ut mot en bubblande glädje. Likt en jordbävning ruskades jag om. Vibrationerna laddade ända från tårna och gick som en stöt genom hela kroppen. Som en raket lyfte jag från marken, jag flöt fram i drömmarnas lyckliga värld innan jag åter landade med bägge fötterna på jorden.
Det krävdes att vi lämnade kommunen och for norrut, närmare bestämt 17 mil. Det var en häftig upplevelse att under bilfärden helt plötsligt komma till gränsen mellan höstens barmark och vinterns snöbeklädda träd. Det var snöööööööö även på backen och mycket också. Eller allt är ju relativt, men 1,5-2 dm är betydligt mer vit nederbörd än jag sett på länge. Ju närmre vårt slutmål Kangos vi kom desto vitare blev omgivningen.
Väl framme studsade jag ut ur bilen, så mycket spring fanns plötsligt i bena. Nu var jag ju kissnödig, men det är en annan story. Jag kände en magnetisk dragningskraft att vistas utomhus, kasta första snöbollen, göra snöänglar, lukta på kylans friska luft och känna knarret, det där gnislande ljudet för krispig snö under fötterna.
Vi tog en kvällspromenad neråt älven efter en varm uppfriskande bastu. Norrskenet flödade på himlen framför oss med ett grönaktigt ljus. Lainio älven hade ännu några bara blöta fläckar som strömmade annars täcktes fåran vid bron av snö och is. Härligt fuktig dimma blandad med snö låg som ett mystisk lock över den dansade iskalla älven.
Där under stjärnorna stod jag och njöt av det underbara skådespel naturen kan bjuda på, särskilt skiftningarna mellan årstider. Jag var sprängfylld med energi fast klockan började närma sig småtimmarna. Äntligen vinter tänkte jag!
Med ett leende på läpparna satt jag utvilad ett antal timmar senare åter i bilen på väg hem. Det bästa eller ibland sämsta med att färdas söderut är att chansen till att få se solen är som störst. Visst hade vi också turen att solen visade sig borta i horisonten. Så här års ligger solen mycket lågt. Det var en njutbar biltur tills vi åter kom till den berömda skarven. Övertorneå hade minusgrader med gröna träd och bar asfalt, en djup besviken suck var allt jag fick ur mig.
Nu vet jag att det finns hopp om en vinter innan årsskiftet. Även i Övertorneå har vi sista veckan haft norrsken nästan varje kväll. Tyvärr lyser snön med sin frånvaro. Avslutningsvis kan jag säga att allt lunkar på som vanligt. Få omväxlingar i vardagen i kombination med det usla vädret har gjort mig totalt oinspirerad till att uppdatera bloggen.
Med tre veckors projektarbete har jag inte hunnit med så mycket annat. Jag har som ni säkert förstår skrivit en hel del denna period även om jag inte varit aktiv bloggare. Idag började vi skolan igen, så nu ska det bli ordning på torpet igen med ambitionen att minst en gång i veckan uppdatera mina läsare om livet i Tornedalen.
Nya äventyr väntar.........................
