Vad som inte dödar, det härdar!

Vi fick en veckas ledigt sedan var det dags att ta fram sovsäcken igen och packa väskan med annat nödvändigt för en veckas tur i fält. Klassen fick i uppgift att anordna en hösttur för naturguidesettan. Elin var veckovärd och planerade ett Boot Camp med inslag av två lägerplatser, stjärnguidning, naturvandring, botanik, geomorfologi och mycket mer.

Jag vet att jag inte uppdaterat bloggen på länge nu, men jag har faktiskt varit fullt sysselsatt med planeringen inför turen vi nyligen kommit hem ifrån. Dessutom har jag inte varit inspirerad till att skriva, orden har inte kommit till mig, helt enkelt idétorka! Nu måste jag skriva känner jag för att inte hamna för långt efter och få texter som släpar.

Tillbaka till Boot Camp-veckan. Vi släppte av dem i Aapua en molnig måndag förmiddag. Regnet föll under större delen av bilfärden och ju längre bort vi åkte från Övertorneå desto dystrare blev dem i början entusiastiska leendena! Strax övergick ansiktsuttrycken till bekymrade miner och skräckslagna blickar när dem insåg att vi faktiskt skulle dumpa dem mitt ute i ingenstans. Långt bort från civilisation och bra mobiltäckning. Inte övergav vi gänget helt och hållet, två av våra klasskamrater agerade guider/vilseledare och följde med på dem första två dagarnas

äventyr.

Jag tror vissa fick lära sig redan innan vandringen hann starta hur

viktigt det är att packa väskan rätt samt att inte bära för tungt. Vi, dvs tjejgänget som inte gick iväg med gruppen i måndags, vi servade med alla logistiska problem som vatten,ved och tält. Kan nämna att vi även fick skjutsa en och annan ryggsäck till lägerplats 1. Dem skulle alltså tälta, vilket är en nyttig lärdom året om. Vi övriga klasskamrater i NG2 bodde i en lånad jaktstuga med bastu samt grillkåta den tid vi inte var med NG1. Så skönt och mysigt såklart!

Onsdag morgon tog jag och Malin över gruppen som redan hunnit krympa med tre personer.

Det hade regnat och blåst rejält hela tisdagskvällen/natten. Jag var lite osäker på hur dem mådde samt hur sugna dem var till att fortsätta vandringen. Det kunde ha blivit en tuff utmaning att motivera gruppen till att gå en naturstig i regnet, själva få orientera sig till lägret och dessutom sätta upp kåtan i stark blåst, men jag hörde inte ett gnäll!

På tidig onsdag morgon innan det var guidebyte snackade jag med Malin, Jonas och Elin. Som guide är det viktigt att vara flexibel och alltid ha minst en reservplan i åtanke. Vi kom fram till att vi skulle skjutsa NG1 hela vägen fram till lägret om dem vägrade gå. Nu blev det inga

problem, allt fortlöpte enligt planen.

Jag fick ändå ta tempen på gruppen några gånger och känna av läget. Alla var idel öra att lära sig om ätbara/medicinala växter som var min uppgift att förmedla, men busvädret höll i sig och flera frös. Jag tog beslutet att snabbast möjliga gå den vackra naturstigen på 3 km i fantastisk urskog för att kvickare komma fram till fikaplatsen där vi kunde värma oss med en brasa.

Efter fikat såg jag att flera ansträngda miner sprack upp i små leenden igen. Vi hade ytterligare en sträcka på ca 3 km framför oss. Ungefär halvvägs frågade jag om någon i NG1 vågade ta täten och pröva orientera med hjälp av gps:en. En tjej och senare en kille gjorde bägge en kanoninsats, fram till lägerplatsen kom vi utan problem.

Det blev en lång lunch i blåsten, sedan började den stora utmaningen att sätta upp kåtan. Första två dagarna bodde dem i tält resterande nätter var kåtan vårt hem. Att sätta upp kåtan är inte helt enkelt. För att var NG1:s första gång gjorde dem ett kalasarbete! Samarbetet var klockrent, ingen stack ut mer än någon annan. Jag kände mig som en lyckad instruktör och jobbet blev gjort fortare än beräknat. Närmare 1,5 h tog det att få kåtan till brukligt skick och det är bättre än min klass insats första gångerna.

Kåtan är inte helt tät, så vi fick täta med stenar och presenningar. Tyvärr hade vi verkligen vädrets makter med oss denna vecka och det regnade/snöade in till viss del. Vad som inte dödar det härdar! När kåtan väl var på plats kunde vi göra upp eld för att värma oss och torka kläder. Det kan vara A och O mellan att lida och härda ut. Det gäller att hålla gästerna varma, torra samt mätta. Trots detta bröt ännu en person framåt eftermiddagen. Nu hade vi endast 4 "good-sports" personer kvar, järngänget!

Lite senare framåt kvällen passade jag på att ta igen informationen jag inte hann dela med mig av under vandringen. Vi avslutade lektionen med att koka lav samt ljungte. Det verkade uppskattas, kul att dem faktiskt lärde sig lite nya saker. Jag är rent allmänt väldigt nöjd med min guideinsats. Allt gick ungefär som jag tänkt mig, inga större incidenter!

Hela veckan har gått smidigt, alla vi i klassen har som vanligt genomfört ett bra arrangemang. Denna gång har det varit en riktigt relevant utmaning att ta tag i. Första riktiga naturguidningen som vi egentligen gör och visst märker man att vi samlat massa kunskaper under första skolåret. Jag kände mig som Rolf därute i skogen, blev lika entusiastisk över att jag hittade den där sällsynta lunglaven. Nog finns det potential allt för oss alla i klassen att bli utmärkta naturguider. Vi är redan en bra bit på väg!

Sammanfattningsvis kan man säga att det var en lyckad tur även om vi inte hade vädergudarna på vår sida. Som naturguide ska man klara av det mesta och därför var detta Boot Camp en bra träning både mentalt och fysiskt. Det ska vara lite jävligt för vi vet ju alla att det som inte dödar det härdar!

Så blött att fiskar kan simma!

Nu har jag gjort just det som ingen vill vara med om, gått vilse i skogen! Fast jag var inte helt vimsig och bortkommen för jag hade gps, karta och kompass. Svårt att vara vilse med all den utrustningen tänker ni. Ja jag måste erkänna, det var en skoluppgift att vara "vilse" i fyra dagar. Vår klassföreståndare hade koll på oss.

Måndag eftermiddag blev vi avsläppta vid "ass end of nowhere!" Mickes egna beskrivning på denna mycket dystra plats. Klasspolarna droppade av en och en, vi fick såklart inte utgå från samma startpunkt allihopa. Omslutna av ungskog med tätt björkris gick jag och Micke mot vändplanen och vägens ände. Härifrån började det riktiga helvetet. Jag tog ut en kompassriktning som enligt den något föråldrade karta vi hade visade att vi skulle gå mellan två myrar. I verkligen var allt en enda gigantisk blötmyr. För att ni ska förstå hur jävligt blött det var vill jag återigen använda Mickes ord "Så blött att fiskar kan simma på myren".

Efter massor av zickzackande, små skutt och gigantiska elefantkliv hade vi tagit oss över det översvämmade diket och genom myren. Vi hade kommit fram till den hårfint torrare skogsplätten mellan myren och den överfyllda Aapuajoki (en bäck). Här började vi genast leta efter en lämplig plats att placera vårt camp på.

Lite stressade av den sena eftermiddagens allt dunklare ljus jobbade vi på som galningar för att få ihop ett vindskydd. Vet inte riktigt vad vi tänkte med för vi gjorde plats för 4 personer i vindskyddet istället för två. Visst hade vi utrymme för både kvistar att torka samt våra väskor, men det går åt otroliga mängder granris. Hur mycket ris vi än samlade fick vi inte taket helt tätt. Vi hoppades på att väderleksrapporten skulle stämma och att vi skulle slippa regn under natten.

Mycket riktigt var det uppehåll under natten och som på beställning kom regnet tisdag förmiddag. Vi hann vakna och även förstärka taket, vilket var en himla tur. Det droppade in ändå, fast det hade varit mycket värre om vi inte lagt på mer granris. Det värsta som kunde hända i denna redan utsatta situation hände, regnet föll från sidan och piskade rakt i våra ansikten från öppningen av vindskyddet. Sovsäckarna blev väldigt blöta.

Det blir mycket jobb med lägret samt det självklara fokuset på att få upp eld och koka vatten när man är utsatt på det här sättet. Ändå kändes det som att tiden gick mycket långsamt. Konstigt nog var jag aldrig överdrivet hungrig fast vi knappt hade något att äta. Kanske dämpade c-vitaminet i granbarrsteet den värsta hungern?

Primitiv överlevnadsvecka eller bantarvecka? Kalla det vad man vill, påfrestande är det hur som helst. Syftet med hela den här övningen är att se hur vi som individer hanterar en extrem situation. Om vi som blivande guider råkar hamna i denna pressade sits ska vi veta hur vi hanterar stressen. Jag tycker övningen är nyttig även om det känns totalt menlöst när man ligger där ute i en kall, mörk skog, tom i magen och dessutom med en blöt sovsäck.

Nu är sagan slut!

Fem intensiva veckor har gått, nu är dem schemalagda jaktveckorna slut! Det känns tomt och lite trist att lämna jakten bakom sig och gå in i nästa schemalagda aktivitet med samma energi. Det har varit otroligt härligt att vistas i skog och mark, även om jag inte kan förneka att tidiga mornar inte alltid är min bästa stund.

Jag har ju beställt en hagelbössa, ska lämna in licensansökan idag. När licensen går igenom ska jag definitivt ut på mera fågeljakt, så jakten är inte helt över såklart! Tur att vi har förmånen att jaga gratis kring skolans stuga ute vid Honkanenjärvi. Vi har ju sett att här finns gott om skogsfågel.

I början av veckan berättade jag om vår nyförvärvade kunskap i fällfångst. Onsdag till fredag blev det skogsfågeljakt samt harjakt.

FÅGELJAKTEN: Vi hade ännu en ny gästlärare på besök, Jonny Oja med sin finnspets. Vi har alla fått testa att smyga oss på när hunden har träat fågel. En väldigt rolig och spännande jaktform. Tyvärr skällde hunden ibland bara på vittring och den gången jag fick chansen att smyga fanns där ingen fågel. Däremot satt en tjäderhöna så fint i en tall när Micke höll vapnet i handen. Han kom väldigt nära, nästan helt under trädet innan han fick syn på fågeln. Med en rejäl laddning hagel föll tjädern på första skottet, perfekt avslutning!

Nöjd jägare!

Detta var i fredags, men vi var även ute i skogen kring Honkanenjärvi på onsdagen. Då ställde finnspetsen också en tjäderhöna som blev offer för både en 222-kula samt ett hagelskott. Jonny själv sköt på ca 60m håll. Det första skottet var en dödande träff, fast tjädern stannade i trädet. Han fick gå närmre och skjuta ner hönan med en hagelsvärm.

HARJAKTEN: I torsdag for vi mot Lampisenpää och Tomas marker. Denna dag hade vi även gäster med oss. Eleverna på allmän linje som har inriktning friluftsliv ska med sin lärare Johan Taavo läsa jägarexamen. Hunden hade vi lånat av Johans farbror, en beagle vi jagade med även förra året.

Alla gånger vi hittills har jag hare har hunden åtminstone fått upp något, i torsdags blev det helt annorlunda. Vi gjorde upp eld och väntade och väntade. Hunden visade sig några gånger, hon jobbade på bra, men fann ingenting. Trist när vi hade allmän klass med oss där dem flesta aldrig varit med på jakt tidigare! Vi fick helt enkelt åka hem tomhänta.

Hur ska då dessa jaktveckor sammanfattas? Jag har lärt mig otroligt mycket och har dessutom verkligen fått upp ögonen för den norrländska småviltsjakten d v s skogsfågel främst. Jag tänker definitivt köpa mig en lockpipa för järpe och smyga runt i skogen med min egen bössa. Senare när ekonomin tillåter vill jag absolut ha en trädskällare, helst finnspets.

SAKER JAG INTE VISSTE OM SKOGSFÅGELJAKT:

- Det är inte bra att försöka vara dödstyst i skogen, då blir fåglarna osäkra.

-Så länge fåglarna har koll på jägaren känner dem sig trygga.

-Smyg så rakt som möjligt inpå fågeln, sicksacka inte.

-Orrar är oroligare än tjädrar och sitter inte länge ens för hunden.

Precis i skrivandets stund är det två timmar kvar tills nya äventyr tar vid. Nu ska vi vara ute i skogen i fyra dagar utan mat. Vi ska gå "vilse" i terrängen med dagpackning och överleva under dem mest primitiva förutsättningarna. Jag kallar det bantarvecka! Vi får se senare i veckan hur många kilon jag tappade!