Så blött att fiskar kan simma!

Nu har jag gjort just det som ingen vill vara med om, gått vilse i skogen! Fast jag var inte helt vimsig och bortkommen för jag hade gps, karta och kompass. Svårt att vara vilse med all den utrustningen tänker ni. Ja jag måste erkänna, det var en skoluppgift att vara "vilse" i fyra dagar. Vår klassföreståndare hade koll på oss.

Måndag eftermiddag blev vi avsläppta vid "ass end of nowhere!" Mickes egna beskrivning på denna mycket dystra plats. Klasspolarna droppade av en och en, vi fick såklart inte utgå från samma startpunkt allihopa. Omslutna av ungskog med tätt björkris gick jag och Micke mot vändplanen och vägens ände. Härifrån började det riktiga helvetet. Jag tog ut en kompassriktning som enligt den något föråldrade karta vi hade visade att vi skulle gå mellan två myrar. I verkligen var allt en enda gigantisk blötmyr. För att ni ska förstå hur jävligt blött det var vill jag återigen använda Mickes ord "Så blött att fiskar kan simma på myren".

Efter massor av zickzackande, små skutt och gigantiska elefantkliv hade vi tagit oss över det översvämmade diket och genom myren. Vi hade kommit fram till den hårfint torrare skogsplätten mellan myren och den överfyllda Aapuajoki (en bäck). Här började vi genast leta efter en lämplig plats att placera vårt camp på.

Lite stressade av den sena eftermiddagens allt dunklare ljus jobbade vi på som galningar för att få ihop ett vindskydd. Vet inte riktigt vad vi tänkte med för vi gjorde plats för 4 personer i vindskyddet istället för två. Visst hade vi utrymme för både kvistar att torka samt våra väskor, men det går åt otroliga mängder granris. Hur mycket ris vi än samlade fick vi inte taket helt tätt. Vi hoppades på att väderleksrapporten skulle stämma och att vi skulle slippa regn under natten.

Mycket riktigt var det uppehåll under natten och som på beställning kom regnet tisdag förmiddag. Vi hann vakna och även förstärka taket, vilket var en himla tur. Det droppade in ändå, fast det hade varit mycket värre om vi inte lagt på mer granris. Det värsta som kunde hända i denna redan utsatta situation hände, regnet föll från sidan och piskade rakt i våra ansikten från öppningen av vindskyddet. Sovsäckarna blev väldigt blöta.

Det blir mycket jobb med lägret samt det självklara fokuset på att få upp eld och koka vatten när man är utsatt på det här sättet. Ändå kändes det som att tiden gick mycket långsamt. Konstigt nog var jag aldrig överdrivet hungrig fast vi knappt hade något att äta. Kanske dämpade c-vitaminet i granbarrsteet den värsta hungern?

Primitiv överlevnadsvecka eller bantarvecka? Kalla det vad man vill, påfrestande är det hur som helst. Syftet med hela den här övningen är att se hur vi som individer hanterar en extrem situation. Om vi som blivande guider råkar hamna i denna pressade sits ska vi veta hur vi hanterar stressen. Jag tycker övningen är nyttig även om det känns totalt menlöst när man ligger där ute i en kall, mörk skog, tom i magen och dessutom med en blöt sovsäck.