Ur en trött skidåkares perspektiv!

Tre tuffa dagar i skogen på vita blixten med fullpackad ryggsäck och tvåsiffriga minusgrader det var förra veckans utmaning. Delar av klassen, dvs vi som följde med (Adam, Jonas, Micke, jag och Rolf) gjorde oss klara på tisdagsmorgonen för jaktäventyret.

Jag hade mentalt ställt in mig på en kall och jävlig tur som även kunde bli fysiskt påfrestande då jag precis slutat med antibiotikakuren. Även om jag försökte få en indikation på kroppens form i söndags när jag for ut i längdspåret kom det lite som en chock att kroppen blev riktigt sliten på turen.

Jag är glad att vi satte basecamp och inte behövde riva upp tälten samt bära den tunga ryggsäcken hela tiden. Det gjorde allting betydligt enklare och jag kände att flåset var med mig på toppfågeljakten. Största problemet den gångna turen var faktiskt sömnen. Jag sov alldeles för lite och blev såklart extra sliten i kroppen av denna anledning.

Egentligen var det inte särskilt kallt, inte mer än omkring -20 som kallast, ändå längtade jag hem. Det var första gången jag väldigt tydligt kände mig svag i sinnet. Jag hade inget riktigt engagemang i turen, vilket inte alls är likt mig! Jag tror mycket berodde på att jag inte fick sova om nätterna. Natt 2 drogade jag mig med alvedon för att jag med min extremt tunga förkylningsskalle, skulle få hjälp att falla i skön vila.

Angående jakten, gick det inte så bra. Vi hade fågelkontakt och Adam försökte smyga, utan lyckat resultat. Jag och Micke som onsdag förmiddag var ute med Jonas och spanade, vi såg orrar på flera hundra meters håll. När vi väl kom ner på området vi sett fåglarna, var dem borta. Så är det med jakt, inget får man gratis!

Närmsta fågelkontakten blev när vi skrämde upp en och annan fågel från under snön när vi skidade för nära. Då hade det kanske varit en fördel att ha med en hagelbössa, tyvärr var dem flesta orrar som flög upp hönor. På toppfågeljakt är endast tuppar tillåẗet att skjuta på!

Turen i sin helhet var en bra och nyttig genomkörare inför Muddus om ca en vecka. Nu vet jag vad jag orkar och i vilket tempo. Jag har även blivit mer medveten om hur instabilt det känns att bära tung packning med fötterna fastspända i vita faran, vita blixten. Jag har seriöst funderat på pulka till Muddus, har några dagar till på mig att bestämma mig. Hur som helst Muddus väntar med skräckblandad förtjusning. Det kommer bli lika delar otroligt kul som fruktansvärt jobbigt. Pannbenet kommer få arbeta frenetiskt!

Måste bara nämna att det mitt i allt elände som det låter som att jag beskriver faktiskt har varit fantastiskt vackra dagar och flera härliga stunder. Allt tar lite längre tid på vintern, men det är ju också en del av tjusningen. När solen skiner och vi sånär på gnället från den kalla snön, tyst glider fram i landskapet är det många otroliga kulisser som fladdrar framför ögonen. Du är ett med naturen, det är en obeskrivligt vacker känsla som förevigt sätter sina spår i själen. Underbart!

Allt mellan smurfar, kärleksbrev och dunderförkylning!

En händelserik månad har passerat och det finns massor att berätta. Jag har hunnit jobba ett par veckor i Svanstein, åkt till Finland, besökt familjen och legat deckad i flera dagar.

Jag var inte överdrivet pepp på att jobba, men det finns ju tyvärr inga genvägar till pengar. När jag väl stod där en måndag morgon kändes det lite kul att vara tillbaka i välkända miljöer i allafall. Vägen till Svanstein var dock vääääldigt lång. Mickes bil hade bestämt sig för att krångla ordentligt. Efter att ha vridit om nyckeln säkert hundra gånger, letat upp nummer till nya chefen, ringt rektorn och frågat om jag fick låna skolans minibuss, först då ville motorn samarbeta och började spinna likt en förkyld katt. Inte bästa starten på nyjobbet, fast det gick ju bra!

Efter ett antal pass i restaurangen kom så dagen D då jag äntligen fick sätta mina kunskaper på prov som guide. Kändes otroligt kul att få betalt för aktiviteterna för en gång skull. Praktik och alla skolarrangemang ger ju inga pengar. Gick det bra? Jo jag vill påstå att det gick riktigt bra, men inte problemfritt. Då isarna i december var usla gick det inte att genomföra isfisket som var mitt ansvarsområde. Jag och en kollega for ner till sjön och insåg direkt när vi klev av skotern att det inte skulle gå. Översta lagren kollapsade och vatten täckte våra skor. Ingen idé att skrämma gästerna med en så instabil is. Jag åkte på snöskovandring istället.

(Utanför vår lägenhet idag)

Fyra vänder snöskor per dag har jag gjort när jag varit ute med blå smurfar i skogen och guidat om växter, djur, bastukultur, norrsken, överlevnad och allt annat mellan himmel och jord på en blandning av franska och engelska. Gästerna i sin fulla utstyrsel med blåa overaller påminner mig faktiskt om smurfarna. Det ser himla kul ut! Tyvärr hade jag inte tid att fotografera, så det finns inte ett endaste bildbevis.

Jag är nöjd med min insats och det är uppenbarligen flera andra också. Under mina två hårt arbetande veckor fick jag kärleksbrev, en mailkompis samt ett jobberbjudande i Loiredalen. Det anser jag vara ett riktigt gott betyg!

Det var otroligt skönt att få njuta av ett försenat jullov och besöka familjen söderöver. Nu följde också Micke med, vilket var en positiv överraskning. Vi hann med massor på kort tid. Vi har jagat, varit på krogen, lekt på äventyrsbad och mycket annat. Jag kände sista dagarna hemma att jag började bli tjock i skallen, vilket jag som vanligt inte tog på allvar. Varför göra mig sjukare än jag är, är min vanliga filosofi. Det var lite värre än jag först trodde och flygresan hem var ingen lek. Jag trodde nästan mina trumhinnor skulle implodera, det gjorde fruktansvärt ont.

Vi landade i söndags och jag var långt ifrån villig att ge efter för den lilla sjuklingen i mig. Vi fick en lååång hemresa då vi tog en extra sväng via Haparanda. Vi hade ju nästan vägarna förbi tänkte vi så vi tog tag i en gammal surdeg; att skaffa nya sängar. I måndags blev det en sväng neråt Ikea igen för att hämta våra efterlängtade sängar. Länge sedan jag sov så bra som den första natten.

Tisdag morgon kunde jag inte längre neka att jag inte mådde bra och släpade mig själv till farbror doktorn. Jag fick genast antibiotika och har varit hemma från skolan sen dess. Mestadels har jag legat deckad i sängen, så jag säger bara vilken otrolig tur att vi precis köpt nya sängar! Det har gått trögt att komma tillbaka, idag äntligen känner jag mig betydligt bättre. För att värma upp inför klassens 3-dagars tur nästa vecka tog jag mig en runda i längdspåret idag. Jag kan säga som så att jag tar mig fram i allafall. Det finns hopp om att orka med skidturen, vilket känns kanon!

Igår lyxade jag och Micke till det med hemmagjord chokladkrossglass med kaffesmak för att pigga upp oss lite, gissa om det blev succé!