Pedagogisk guideövning!

I onsdags var det sol, likaså i fredags, men torsdagen bjöd på snö istället. Självklart var det just i torsdags jag och Micke skulle guida allmän klass upp till Luppio. Vi kunde tyvärr inte fånga allas intresse, men 7 av 10 var ändå med på äventyret!

Ja visst var det ett äventyr att på vita blixten åka på skare och is uppför berget. Vi hade en plan B om det skulle gå alldeles åt pipsvängen. Som tur var genomförde vi plan A, Luppio och kunde bjuda på en fantastisk utsikt som belöning efter hårt slit.

Klockan 0800 torsdag morgon tror jag känslorna var lite blandade. Gruppen, dvs allmän klass visste inte vart vi skulle och var kanske oroliga, nervösa, spända, förväntansfulla samt rädda på en och samma gång. Alla mötte oss med ett leende på läpparna fast kroppsspråket och framför allt ögonen avslöjade känslor som inte var lika avslappnade.

Det var ett medvetet val från min och Mickes sida att  ge så lite information som möjligt innan turen. Vi såg till att de fick veta tiderna, vi fixade skidor åt alla, hade genomgång av klädsel samt fixade med annan utrustning vi behövde inför turen. Vi visste inte själva vilken plats vi skulle skida på förrän onsdag efter vår rektur, så vi avslöjade destinationen torsdag morgon.

Om ordet skidor under informationen i måndags till allmän klass skrämde livet ur några tror jag att Luppio var ett minst lika laddat ord på torsdagsmorgonen. Vissa såg det definitivt som en rolig utmaning medan andra nästan kände paniken krypa i kroppen. Jag uppfattade ändå gänget som positiva och jag kände att gruppen verkligen hade respekt för oss som guider samt full tillit på att vi inte skulle utsätta dem för fara!

Väl på plats i Luppio började äventyret på riktigt och den stora utmaningen för mig och Micke. Det första som hände när vi klev ur bilarna var att en något galen traktorchaufför  skulle in på vägen mot Luppio trots omkring 1 m snö. Han plöjde sig in likt en ångvält och förde ett jäkla liv. Inte lätt att guida då, men vi fick oss alla ett gott skratt och jag tror stämningen blev än mer avslappnad av detta.

När traktorn var ute ur bilden fortsatte jag med en kort tekniklektion. Jag försökte få alla att känna sig bekväma utan stavar. Några hade åkt skidor innan och för andra var det första gången. Inte lätt att hitta en balans där, men jag är ändå nöjd. Skidskolan avslutade jag med en rolig laglek, typ doppboll som jag tänkte skulle få gänget på gott humör innan fikat. Även jag fick leka lite och visst blev det lyckat, förutom att en skidas bindning gick sönder.

Under fikapausen med lite varm dryck och kakor gjorde Micke och jag vårt bästa för att laga bindningen till skiddugligt skick. Vi dunkade med yxan ner skruvarna från bindningen i skidans sönderslitna hål och satte en läderrem runt både bindning och skida för att hålla allt på plats. Det fungerade förvånansvärt bra, trots såklart sämre glid. Pedagogiska som vi är såg vi till att personen som egentligen skulle åka på denna skida fick min hela skida och jag tog den trasiga. Det var en himla tur att vi hade ungefär samma storlek. Då vi bägge hade tegsnäsbindningar på gick det inte så lätt att ändra för att anpassa till en större eller mindre sko.

Efter lite påfyllning av värme och snabbenergi gav vi oss av mot toppen. Gruppen splittrades väldigt fort och jag som huvudguide märkte genast att jag behövdes längst bak. Micke tog täten med det snabbare gänget och väntade in oss andra flera gånger. Vi ville verkligen försöka hålla ihop, så att ingen skulle känna sig utanför eller långsam.

ALLA visade verkligen fantastisk kämparglöd, tror säkert någon även övervann sina rädslor. Det var bakhalt och inte allas optimalt före för skidåkning inte ens för de mer rutinerade. Det kunde ha blivit betydligt   fler benbrott eller andra skador. Det kunde även ha kommit protester om att vädret med sidblåst och snöyr var för dåligt och att någon vägrade följa med. Nu hände inte det!

Engagemanget för utgrävning av snösoffor och utematlagning först på spritkök sedan över öppen eld var stort. Kan ju varit det smartaste draget av oss att kunna ge belöning i form av utsikten. Det är lätt att glömma bort vad som precis varit jobbigt när de fick värma sig vid en brasa, få varmt att äta och dricka samt njuta av utsikten. Även om vädret inte var det bästa höll alla humören på topp.

Även guiden kan ramla!

Skidmässigt var hemfärden, nedförsåkningen den största utmaningen. Vi sa att alla som ville prova fick på egen risk åka ner till bilen. När jag och Micke rekade i onsdags ville jag se om det gick att åka nedför. Jag hade roligt, men drog också på mig två-tre nya blåmärken. Med facit i hand gjorde Micke det kloka valet och gick ner. På torsdagen gjorde jag samma sak och gick ner. Många följde mina spår, men några våghalsar åkte skidor ner.

En stund senare samlades vi vid bilarna igen, alla hela och rena som tur var. Fick höra att praktvurpor hade serverats på rad, hade varit en syn att se. Snön som föll i torsdags var till vår fördel att det gav ett bättre fäste utför, men det var ändå glatt underlag. Vi behöver alla utmana oss själva ibland och denna tur var på olika sätt utmanande för samtliga individer. Det kändes som att alla var nöjda med turen, vissa ville att vi skulle ta ut klassen i naturen fler gånger. Bättre betyg än så kan vi ju inte få!  Jag säger bara slutet gott, allting gott!

Ännu en skoluppgift kan vi nu bocka av på listan. Skönt! Nu är det "bara" projektarbetet samt herbariumredovisningen kvar för min del! Imorgon väntar helt andra äventyr, jag ska nämligen jobba. Veckan som kommer ska jag och en drös andra människor arrangera aktiviteter för 140 tyskar i Haparanda, det kommer bli kanonskoj!

Hjärngympa, måsten och hundspannsäventyr!

Hjärngympa, måsten och hundspannsäventyr, låter som en udda kombo va?! Hjärngympa har det varit på högsta nivå sista två veckorna. En dos tålamodsprövning, snarare test på vår flexibilitet samt en gigantisk tyngd av ansvar har lagts på våra stackars axlar när alla måsten så snyggt levererades på löpande band en måndag förmiddag i skolan.

Som vanligt blir det sällan som planerat, denna gång p g a yttre omständigheter och följden blir såklart schemaändringar. Vecka 8 skulle vara hundspannsutbildning och veckan därpå en salig blandning av turismkunskap, teoretiska skrivuppgifter samt praktisk redovisning. Istället gjordes allting baklänges, vi vände på veckorna och fick på köpet frihet under ansvar.

Då vår lärare i turismkunskap tyvärr inte kunde vara lika flexibel i schemat som hans elever tvingades vara, kunde han inte på plats undervisa oss samtidigt som han höll i andra lektioner. Vilket såklart är fullt förstårligt! Detta delikata problem löste han så fint med att ge oss hemuppgifter. Två veckor fick vi på oss med deadline som imorgon. Uppgifterna är inte direkt små och är garanterade energisugare.

Bl a fick vi varsitt europeiskt lands marknadsrapport för resebeteenden att göra en konklusion av. Materialet var ju bara på 80-120 sidor beroende på vilket land man blev tilldelad. Hjärnverksamheten har gått på högvarv en tid nu och jag kunde äntligen pusta ut när jag lämnade in uppgifterna tidigare i veckan. Min ambitionsnivån var hög, men sjönk snabbt i takt med motivationen. Det är ju som vanligt många saker på gång samtidigt, så även om vi fått två, egentligen tre (pedagogisk guideövning också) massiva hemläxor fortlöper schemat med andra aktiviteter som hundspannsutbildningen.

Hundspann ja, en skön paus i allt det stressiga. Klassen har fått en grund i allt som har med hundspann att göra av lärare Helene hemma på hennes gård i Storträsk. Vilka hundraser som finns, vad hundarna har för olika egenskaper, hur man tar hand om draghundar, hur ett hundspannsarrangemang går till, hur man kör hundspann mm. Jag har ju förmånen att ha praktiserat hundspann sedan innan, så jag kunde lite grann. Det finns fler i vår klass som är vana med hundar och har värdefulla egenskaper. Så vi började inte helt från noll allihopa, men jag tror vi alla har lärt oss något nytt under veckan.

I onsdags, mitt under vår lilla kurs anordnade vi ett arrangemang för skolans specialklasser för vuxna med funktionsnedsättning. Gissa om det blev lyckat. Gästerna skulle få åka hundspann och pröva fiskelyckan med pimpelspön som de själva hade tillverkat. Redan under välkomnandet och introduktionen började skratten. Hundarnas namn var tydligen väldigt roliga, särskilt Bill och Bull. Jag säger då det, lättsammare och tacksammare grupp går inte att få, fantastiskt lyckat alltihopa. Vi fick bra publicitet också då Norrbottens Kuriren gjorde ett fint repotage.

Höjdpunkten för oss i klassen var förstås veckans avslutning med övernattning. Vi turades om att köra hundspann i ca 2 mil till en liten timrad STF-stuga mitt ute i skogen. Leden var inte den bästa, annars var förutsättningarna perfekta. Vi hade blå himmel, strålande sol och endast några få minusgrader. Fartvinden sög ett stadigt tag om kinderna och solens strålar värmde gott vår bleka hy. Det var verkligen livet på en pinne att i den stunden glida fram på gigantiska myrar med glittrande skare-snö. Jag kan säga att det var länge sedan jag riktigt kunde befinna mig i nuet och njuta av stunden, men det var inte svårt med ett vackert silverlandskap omkring oss.

Den på sina ställen så guppiga leden förstörde upplevelsen något även om det fick i allafall mig att inse att vi faktiskt var ute på ett äventyr och inte på en söndagspromenad. Det var lite knöligt ibland, nästan så ena meden på släden lättade från marken. Då fanns inget mer att göra än att försöka hitta balansen och mjukt följa med i svängarna. Precis som med skoter måste man ibland flytta vikten för att kunna ta sig fram.

Efter vi hade installerat oss i stugan och fixat med halm och föda åt hundarna tog Helene med oss på en liten sightseeing i området. Ett stopp vi gjorde var vid en sjö som jag just nu inte minns namnet på. Vid den här sjön har man byggt en liten scen i foten av en naturlig sluttning. Här hålls varje år en sommarfestival med kända svenska artister som gäster. En norrtbottnisk variant av Dalhalla.

Senare på kvällen dansade norrskenet ovanför oss. Det var inte överdrivet starkt i månens sken, men bjöd ändå på en mysig stämning. Någonstans i fjärran hördes också rävens ylande samt att någon enstaka stjärna föll mot backen. En sån där magisk afton som inte rättvist går att beskriva med ord, det måste upplevas.

Dagen därpå när vi skulle fara hemåt blev det ännu mer spännande äventyr än dagen innan. För det första gick det nedför en lång sträcka och hundarna var väldigt pigga efter en natts vila. Vår mest stabile klasskamrat stod allt vad han orkade på bromsen utan att kunna stoppa hundarnas framfart. För det andra välte två personer med skotern eller snarare halkade av när skoter började falla åt fel håll. När passagerarna hade åkt av hoppade skotern tillbaka, vilket var tur i oturen. Hade varit mindre roligt att få en flera hundra kilo tung skoter över sig. För det tredje välte bägge spannen och en av förarna lyckades inte hålla sig kvar för att bromsa hundarna. Jag och några till som lyckligtvis befann oss framför hundspannen kunde med lätthet stoppa de gasande hundarna med den tomma släden innan en olycka skedde.

Det är spännande och varierande att vara elev på naturguidesutbildningen. Man vet aldrig vad som händer. Garanterat är alltid att det aldrig blir som planerat. Som blivande naturguider står vi ofta inför nya utmaningar och roliga äventyr!

P.S Som ni förstår fanns det inte mycket intressant att skriva om förra veckan, men desto roligare blev det denna vecka. Jag och Micke har även hunnit med två vändor till Svanstein för lite utförsåkning D.S