Temperaturen har hållit sig stadig här senaste veckan, inte en morgon har varit varmare än -30. På nätterna har det förstås varit ännu kyligare sådär under -40 strecket och då är det inte lika roligt längre. Svårt att få humöret på topp när fötterna fryser och våra ute kök inte startar!
Meningen veckan som gick här från onsdag till fredag var en tur på vita blixten med två övernattningar. Vita blixten blev det, men enbart dagturer runt i kring vackra Övertorneå kommun. "Vi måste spara på tälten och har satt en gräns på minus 30 för att dem inte ska bli sköra och gå sönder" Nåt i stil med detta är ord från våran kära naturtomte, magister Rolf. Inte tänker han på oss elevers bästa utan skolans utrustning går i första hand! Lite skämtsamt, såklart!
Tredagarsturen skulle främst handla om att fördjupa sig i djurens värld, alltså spårning. Det kändes inte som att vi skulle få en behaglig upplevelse av varken stillastående arbete eller tältning, så ingen i klassen protesterade när veckovärd Malin i samråd med Rolf ställde in våra planer. Det skulle ha handlat mer om överlevnad i extrem kyla än om att lära oss mer om att spåra.
Sagt och gjort, så for klassen iväg på vad jag förstår fantastiska tripper. Jag var lite krasslig i halsen och kände att kroppen inte riktigt orkade med hårda fysiska ansträngningar i en frostig vinterskog, så jag skippade onsdag och torsdag. I fredags kunde jag inte längre hålla mig borta. Kände mig så utanför gemenskapen när mina kamrater kom hem till internatet alldeles lyriska, fyllda av frisk luft i lungorna, rosiga kinder och babblade på om alla natursköna upplevelser!
Om vi backar bandet till i tisdags, då kan vi snacka om naturskön upplevelse. Våran supernördiga (på ett positivt sätt) förebild, Kulturhenke hade spanat in rapporten om norrsken i trakten. Chanserna var stora att få se lite ljusfenomen på himlen, så jag och Big Mike följde med som sällskap upp på Luppioberget. Bara att vandra den långa stigningen uppför, sista biten i 70 cm djupsnö, då bilvägen inte ens var plogad upp till parkeringen! I 28 minus med en vedfullastad ryggsäck att bära på blev ansträngningen stor och lungorna kalla. Det var då jag kände att jag inte var helt frisk, kroppen svarade inte som den brukar.
Frisk eller inte var det absolut värt ansträngningen att stå på toppen av Luppio och se ner på den frusna älvens skuggspel från Ylitornios nattljus. Vi tände en rejäl brasa och värmde på te för att tina upp våra frusna själar. Problemet med att anstränga sig i extrem kyla är att svetten som lackar på din kropp snabbt sänker temperaturen i kroppen och kyler ner dig rejält. Tyvärr blev jag lite svett och kände att den bistra nordanvinden inte alls bidrog till en behaglig upplevelse. Allt detta till trots var det en magnifik känsla att stå rakt under norrskenets dans denna ovanligt ljusa vinternatt i månens sken. Vi fann vad vi sökte och stod bra länge och njöt av showen!
Blivande naturguide och friluftsmänniska som jag är kan jag inte ljuga eller förneka att det kändes förbaskat skönt att gå ner mot bilen senare. Veta att jag skulle få krypa ner i en varm säng utan frostbitna kinder.
Jag sov väldigt gott den natten ;-)!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar