SWEDEN ROCK FESTIVAL

Hemkommen igen efter en vecka i dimman. Minst sagt dubbel bemärkelse; Dimma hade vi inte däremot fuktig luft och ja dimmigt nog var det för ögonen med en vecka av alkoholintag. En gång per år festar jag till ordentligt och det är just under Sweden Rock. Det är alltid årets händelse, en plats jag känner mig hemma på som jag alltid lyckas återvända till fast plånboken ibland är tunn. Det är nåt visst med festival ändå!

Vi backar bandet till förra tisdagen. Framåt eftermiddagen var det otroligt skönt att äntligen vara framme efter 47 mil. Jag som ändå bor i norra Norrland borde vara van vid avstånd, men E22 ner till Sölvesborg är fruktansvärt tråkig! Varmt var det i bilen också då brorsan inte har någon fungerande AC. Vi körde den klassiska varianten med korsdrag på bilfönstren istället. Problemet var att det fortfarande klibbade fint om ryggen med svart skinnklädsel blir det både varmt och tätt!

Vi var först i gänget på plats och hittade mitt i folkhavet en stor ren gräsyta att sätta camp på. Jag och brorsan spred ut våra saker i en stor cirkel för att försöka tinga ytan. Folket vällde in som vanligt, festivalcampen är den mest populära att bo på. Det kändes inte rätt att neka folk från att bli våra grannar, men jag tror resten av gänget var mer än nöjda med att vi sparade plats åt dem.

Onsdag startade konserterna och det var skönt att komma igång igen. Första konserten har alltid en speciell känsla över sig, men brukar vara långt ifrån den bästa. I år var det Crashdiet som stod på scen och jag måste säga att det var en fantastisk start, en av dem bättre konserterna på hela festivalen! Brorsan var lite besviken bara att sångaren som i andra akten gled in på en hoj inte kom ut på en HD!

Det har varit lite granna överraskningarnas festival måste jag

säga. Bob Log 3, ett ensamband som också spelade i onsdag var en rolig nyhet. En maskerad man med hjälm på huvudet, mörkt visir, en telefon som mikrofon och en glittrande helkropps spandex dräkt spelar gitarr med sitt unika sound och med bägge fötterna trampandes på trummor. Vilken lirare!

Den absolut överlägset bästa konserten var Rob Zombie, en udda person kanske att dyka upp på Sweden Rock, men definitivt uppskattat! Den största mystiken stod såklart Ghost för. Ett anonymt svenskt band som vägrar avslöja männen under dressarna. Roligast att se i år förutom Ozzy var för mig personligen BLS (Black Label Society). Jag har aldrig sett BLS live innan och Ozzy är ju som alla vet en levande legend som snart antagligen bara är en legend. Skulle gissa att det är sista gången vi får se han i Sverige.

Andra grymma band i år var Clutch och Raubtier!

Vårt camp var lika trevligt som vanligt, jag har polare som jag endast träffar under festivalen. Lite tragiskt, men det är ju alltid lika kul att återse dem! Vi bor måååånga mil ifrån varandra. Vissa har ju lovat att komma på besök, men vi får väl se hur det blir med den saken ;-)!

Tiden går alltid fort när man har roligt och helt plötsligt var det söndag och time att åka hemåt igen. Det kändes tungt att vakna på morgonen med alldeles för få timmars sömn i kroppen och veta att det var min tur att sitta bakom ratten och köra den låååååånga tråååååååkiga vägen tillbaka till Nyköping.

Väl iväg vid 0930 kom vi inte långt innan polisen vinkade in oss för den klassiska blåskontrollen. Jag klarade mig i år också. Det är bra med den höga säkerheten, men ärligt talat vet jag inte hur trafiksäker jag egentligen var. Nykter, men långt ifrån pigg. Det tar på krafterna i en sömnlös kropp att sitta och vara alert hela tiden. Jag tog nån enstaka mikropaus för att få in lite syre i kroppen. Brorsan som hade somnat till undrade vad jag höll på mig när bilen stannade intill väggrenen.

Tyvärr vann jag inte kriget mot utmattningen så ca 8 mil hemifrån gav jag upp ratten och lät brorsan ta över. Bättre att ta det säkra före det osäkra även om jag nog kunde kört hela vägen hem!

Nu ska jag försöka njuta av min lediga sommar!

Haparanda Sandskär

I fredags återvände klassen till fast mark efter fem härliga dagar i skärgården. Humöret var på topp när solen äntligen hittade sin väg ut ur molntäcket och kaptenen stannade båten Bosmina strax bortom stenhällarna där gråsälarna låg och latade sig.

Ett fantastiskt äventyr i fåglarnas spår. Huvuduppgiften på ön var förstås ringmärkning och fågelskådning. Intresset för just detta ämne var väldigt blandat vill jag lova. Några brydde sig inte alls och jag med flera andra ville lära oss men drabbades av sömnsjukan. Jag kände mig olidligt trött och sliten och klarade inte av att stiga upp 0430 efter att knappt fått sova från 2:ans avslutningsfest. Stackars Rolf som verkligen älskar att vara på Sandskär och kan utan sömn jaga fåglar nästan dygnet runt!

Jag och säkert andra också har lärt oss ett och annat den gångna veckan. Åtminstone jag kan skilja många fler fåglar åt både när dem flyger och när dem är stilla. Dessutom har jag sett hur ringmärkningen går till. Nu hade vi oturen att inte ha vädrets makter helt på våran sida, men dem få fåglar vi fick in var desto fler olika arter. Rolf var på ett strålande humör och jag önskar det kunde ha smittat av sig lite mer på oss för jag ville verkligen lyssna, se och lära.

På tal om dåligt väder hade vi hög sjö på vår resa ut. Värst blev det mot slutet när vi skulle runda ön för att nå Sandskärs hamn. Båten gungade åt alla håll och en del vågor nådde lätt över 1,5 m. Större delen av den båtfärden satt jag ute, precis vid fören. Vattnet bara sköljde över mig, fantastiskt att känna att man lever!

Båtresan hem var betydligt lugnare och efter en hel vecka med moln, regn och åska kom såklart solen lagom till det var dags att fara tillbaka. Jag satt på skuggsidan, men brände ändå näsan av mig. Eller nja jag känner inte att jag bränt mig, men näsan flagnar lite. Var torr som det var redan innan.

Haparanda Sandskär är en unik ö, med en annorlunda natur. Vegetationszonerna skiftar hastigare än jag sett någon annanstans. Den närmsta miljön jag kan jämföra med är Öland. Makalöst inbjudande ö att vandra på. Måste säga att det blev en perfekt avslutning för mig inför sommarlovet som jag nu njuter av. Imorgon bär det av mot Sweden Rock Festival och jag längtar likt ett barn på julafton!

Rock on, så hörs vi nästa vecka igen!

En afton i antikens värld!

Bättre sent än aldrig! Är det inte så man säger? Jag är medveten om att jag är sen med blogginlägget och det är negativt. På den positiva sidan kan jag faktiskt försvara mig med att det har gått i ett med skolan nu och utan att ha legat på latsidan har jag helt enkelt inte hunnit skriva blogg. Där vi har befunnit oss har inte internet varit tillgängligt, vi har inte ens haft mottagning på mobilen.

En afton i antikens värld, vad innebär då det och hur hänger det ihop med vår naturguidesutbildning? Jag ska förklara!

Jag som veckovärd fick i uppdrag av skolan att tillsammans med mina klasskamrater anordna en avslutningsfest åt våra kära naturguides tvåor. Temat på festen var antiken, togaparty rätt o slätt!

Vi körde hårt på temat och beställde en spädgris som vi helgrillade över öppen eld och inredningstjejerna fixade piffet i den naturskönt belägna restaurangen vid Kattilakoski i Niskanpää. Vår förhoppning var dessutom att så många som möjligt skulle komma utklädda. Tvåorna hade inget val, dem fick togor levererat till bastun.

Hur har vi då gått till väga? Jo, jag har fördelat ansvarsområden och alla har bidragit med sin del i pusslet. Inte lätt att ro i land en sådan här gigantisk uppgift, där inte bara dem 8 i NG2 var gäster, utan hela skolan var inbjuden. Dessutom är jag den enda i klassen som har erfarenhet av liknande arbetsuppgifter!

Jag slavade i köket med två assistenter och lagade mat till 70 personer. Vi gjorde det enkelt för oss och satsade på buffé med mat som såklart följde temat. Jag var ytterst ansvarig för portionstänket samt sammansättningen av maten. Själva menyn hade vi gemensamt kommit på. Vi hade två aktivitetsansvariga som kastade ut överraskande uppdrag åt höger och vänster. Övriga ansvarsområden var förstås inredning och baren.

Jag satte ihop ett logistikschema som i detalj beskrev hur kvällen skulle gå tillväga, särskilt för oss i klassen . Blev det som jag tänkt mig? Självklart inte, det blir aldrig som man tänkt sig. Tiden är som vanligt otillräcklig och vi hann inte ha en genomgång innan gästerna anlände. Synd, men trots den för många ovana stressade situationen blev det ett organiserat kaos! Dryck serverades till alla, maten var på plats och alla hade fantastiskt trevligt.

Festen var en succé, visst kunde saker ha gjorts bättre men så är det ju alltid. Om allt hade varit perfekt kunde vi ju inte lära av våra misstag! Tvåorna var otroligt nöjda, trots att dem utsattes för en del pinsamheter (danstävling, jobbiga uppdrag, körsång mm). Som jag brukar säga är gästen nöjd, ska vi vara nöjda. Definitivt ska vi vara stolta för hur svåra utmaningar vi än ställs inför så levererar vi alltid även om humöret och motivationen svajar. Jag vill avsluta med att citera en klok man (skolans rektor Tomas Mörtberg):

"Vi har aldrig misslyckats!"

Förhoppningsvis kommer bilder uppdateras. Jag hade full rulle och hann faktiskt inte ta kort varken under veckan eller själva festkvällen!