Hemkommen igen efter en vecka i dimman. Minst sagt dubbel bemärkelse; Dimma hade vi inte däremot fuktig luft och ja dimmigt nog var det för ögonen med en vecka av alkoholintag. En gång per år festar jag till ordentligt och det är just under Sweden Rock. Det är alltid årets händelse, en plats jag känner mig hemma på som jag alltid lyckas återvända till fast plånboken ibland är tunn. Det är nåt visst med festival ändå!
Vi backar bandet till förra tisdagen. Framåt eftermiddagen var det otroligt skönt att äntligen vara framme efter 47 mil. Jag som ändå bor i norra Norrland borde vara van vid avstånd, men E22 ner till Sölvesborg är fruktansvärt tråkig! Varmt var det i bilen också då brorsan inte har någon fungerande AC. Vi körde den klassiska varianten med korsdrag på bilfönstren istället. Problemet var att det fortfarande klibbade fint om ryggen med svart skinnklädsel blir det både varmt och tätt!
Vi var först i gänget på plats och hittade mitt i folkhavet en stor ren gräsyta att sätta camp på. Jag och brorsan spred ut våra saker i en stor cirkel för att försöka tinga ytan. Folket vällde in som vanligt, festivalcampen är den mest populära att bo på. Det kändes inte rätt att neka folk från att bli våra grannar, men jag tror resten av gänget var mer än nöjda med att vi sparade plats åt dem.
Onsdag startade konserterna och det var skönt att komma igång igen. Första konserten har alltid en speciell känsla över sig, men brukar vara långt ifrån den bästa. I år var det Crashdiet som stod på scen och jag måste säga att det var en fantastisk start, en av dem bättre konserterna på hela festivalen! Brorsan var lite besviken bara att sångaren som i andra akten gled in på en hoj inte kom ut på en HD!
Det har varit lite granna överraskningarnas festival måste jag
säga. Bob Log 3, ett ensamband som också spelade i onsdag var en rolig nyhet. En maskerad man med hjälm på huvudet, mörkt visir, en telefon som mikrofon och en glittrande helkropps spandex dräkt spelar gitarr med sitt unika sound och med bägge fötterna trampandes på trummor. Vilken lirare!
Den absolut överlägset bästa konserten var Rob Zombie, en udda person kanske att dyka upp på Sweden Rock, men definitivt uppskattat! Den största mystiken stod såklart Ghost för. Ett anonymt svenskt band som vägrar avslöja männen under dressarna. Roligast att se i år förutom Ozzy var för mig personligen BLS (Black Label Society). Jag har aldrig sett BLS live innan och Ozzy är ju som alla vet en levande legend som snart antagligen bara är en legend. Skulle gissa att det är sista gången vi får se han i Sverige.
Andra grymma band i år var Clutch och Raubtier!
Vårt camp var lika trevligt som vanligt, jag har polare som jag endast träffar under festivalen. Lite tragiskt, men det är ju alltid lika kul att återse dem! Vi bor måååånga mil ifrån varandra. Vissa har ju lovat att komma på besök, men vi får väl se hur det blir med den saken ;-)!
Tiden går alltid fort när man har roligt och helt plötsligt var det söndag och time att åka hemåt igen. Det kändes tungt att vakna på morgonen med alldeles för få timmars sömn i kroppen och veta att det var min tur att sitta bakom ratten och köra den låååååånga tråååååååkiga vägen tillbaka till Nyköping.
Väl iväg vid 0930 kom vi inte långt innan polisen vinkade in oss för den klassiska blåskontrollen. Jag klarade mig i år också. Det är bra med den höga säkerheten, men ärligt talat vet jag inte hur trafiksäker jag egentligen var. Nykter, men långt ifrån pigg. Det tar på krafterna i en sömnlös kropp att sitta och vara alert hela tiden. Jag tog nån enstaka mikropaus för att få in lite syre i kroppen. Brorsan som hade somnat till undrade vad jag höll på mig när bilen stannade intill väggrenen.
Tyvärr vann jag inte kriget mot utmattningen så ca 8 mil hemifrån gav jag upp ratten och lät brorsan ta över. Bättre att ta det säkra före det osäkra även om jag nog kunde kört hela vägen hem!
Nu ska jag försöka njuta av min lediga sommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar