Muddus, den öde vildmarken!

Muddus nationalpark, bara orden i sig är väldigt känsloladdade. Det är verkligen ingen lek,där ute i den riktiga vildmarken! Skotrar får inte åka här, inga bilvägar finns och området är helt obebott bortsett från några renskötarstugor och enstaka övernattningskojor. Jag tror vi alla kände allvaret i situationen när vi parkerat vita bussen på vändplanen i Sarkavaare och stod med fötterna fastspända i skidbindningarna. Vi var i ingemansland, på väg ut i det öde och vilda dödislandskapet. Vi skulle ta ett kliv in i det okända och lämna civilisationens trygghet bakom oss i 4 dagar.

Redan innan avfärd hade jag blandade känslor inför turen. Jag vet att Micke kände likadant. Personligen har jag inga dåliga erfarenheter av nationalparken, men jag har minsann hört en och annan story från tidigare elever som varit där. Micke har i dubbel bemärkelse fått uppleva baksidan med ödemarken. Förra året fick han hämta upp Rolf och en elev som skurit sig i tummen. I sträng kyla har sår svårt att läka, det slutar inte ens att blöda. I år råkade Micke själv ut för en incident, mer om det senare.

Inte nog med att dessa historien från tidigare elevers upplevelser spökade i huvudet, det var det här med kylan också. Muddusturen är en vintertälttur och när termometern helgen innan visade -37 kändes det genast mindre inspirerande att ta sig an utmaningen. När dessutom flera olika väderstationer förutspådde samma skarpa kyla under vår planerade vistelse hade jag god lust att ställa in alltihopa.

Rolf höll med om att det faktiskt skulle bli för bistert väder för vårt välbefinnande, så vi sköt upp turen till tisdagen. Det är inte roligt alls om tjusningen med turen försvinner helt för att allt helt plötsligt handlar om att överleva kylan, hålla sig varm. När det kan innebära livsfara att bara bli lite svett!

Den mentala inställningen är otroligt viktig i alla lägen, särskilt på fysiskt ansträngande turer. Är inte huvudet med är inte kroppen med och det fick jag personligen uppleva denna gång. Kroppen var inte heller helt frisk,vilket såklart påverkade. Sjukast av oss alla var ändå Micke. Han kände efter att ha skidat några hundra meter att det rev ordentligt i bröstet, ändå tog han sig med nöd och näppe hela vägen fram till första dagens mål, Nammateskojan.

Vi hade kojan som säkerhet för kylan. Nu blev det aldrig sådär omänskligt kallt, men då Micke inte mådde bra var kojan en perfekt räddning. Vi sov därinne alla tre elever som följde med på turen. Rolf var en riktig hårding och sov i tält. Då jag Rolf och Adam dag två gjorde en topptur låg Micke stackaren, ensam kvar i stugan. Vi funderade mycket på hur vi skulle tackla situationen. Där var vi mitt ute i ödemarken, utan någon hjälp att få. Möjligheterna var få, antingen skidade han tillbaka efter två dagars vila eller så ringde vi 112.

Mitt i lunchen dag tre när vi var på dagstur till ravinen Moskoskårså kom ett inte alltför oväntat samtal till Rolf. Micke hade blivit sämre, han hade hög feber och frossa. Rolf agerade snabbt och ringde SOS. Situationen bedömdes som icke livshotande och ansvaret skickades över från ambulansen till polisen. Några timmar senare innan vi har hunnit återvända till stugan blev Micke hämtad med polishelikopter.

Det låter kanske som ett drastiskt beslut att behöva ringa 112, men faktum är att du inte har många alternativ i vildmarken. Micke kunde inte skida för egen maskin och det var för långt att släpa ut honom på en egenbyggd bår. Det är en nyttig lärdom som blivande guide att tvingas handskas med knepiga och oväntade situationer. Bra att ha i åtanke att det mest otroliga kan hända och försöka ligga flera steg före.

Jag anser dessutom att denna situation har gjort mig mer medveten om uttrycket "Den starkaste överlever!" I vildmarken handlar allt mer eller mindre om överlevnad, även den moderna människan går tillbaka till grundläggande behov som att hålla sig varm/torr, äta, sova samt gå på toa. I naturen klarar sig inte den svagaste länken och även om denna story slutade bra är den en nyttig påminnelse om vad som kan hända!

Att leva efter naturens villkor är vad som väntar den som vågar ta klivet ut i den okända vildmarken. Lika delar spännande som skrämmande, ett riktigt äventyr och en naturguides vardag!

Ett kyligt välkomnande

I januari, lagom till skolan började igen efter jullovet startade en ny fiskeguidesklass på Tornedalens folkhögskola. Två veckor senare står ett tjog förväntansfulla personer på skolgården med full packning och väntade på avfärden mot Vitvattnet och fiskeguidernas intro.

Introduktionen stod förstås min klass för. Vad annars! Efter några dagars planerande under Big Mikes ledning styrde vi en tisdagmorgon skolans två bussar mot det gamla stationshuset i Vitvattnet. En väldigt viktig knutpunkt i en inte alls för avlägsen dåtid och väl innanför väggarna känns historiens vingslag tydligt. Biljettluckan, vissa dörrar och bänkar samt delar av golvet är fortfarande original. Men när vi hela gänget med NG1 och fiskeguideseleverna kliver ur minibussarna välkomnar Helene utanför huset med varm blåbärssoppa.

Efter lite skönt mingel och snabb information från Mike var det bara att kliva rakt in i värmen och gå husesyn. Det fanns tid för alla att smälta intrycken innan gruppen gemensamt fick göra i ordning alla nya pimpelspön skolan köpt in. Efter lunchen startade vi med aktiviteterna. Först körde vi en parövning där man fick presentera varandra inför resten av gruppen. Syftet var förstås att lära känna varandra bättre och stärka banden mellan klasserna. För att ytterligare förbättra vårt teamwork tog vi på oss flera lager kläder och gick ut framåt eftermiddagen. Inte nog med att vi skulle vara aktiva i den bitande kylan, vi skulle dessutom spela fotboll i minst en halvmeter djup snö. Roligt var det, men fruktansvärt jobbigt. I början körde alla på för full maskin likt ånglok, men innan spelet var slut hade vi alla fallit ihop likt sjunkande stenar och rullat några varv i den kalla snön.

Efter välförtjänt vila och gemensam middag var det dags för kvällsaktiviteten, mörkerskidåkning på vita blixten i skogen under månens sken. Det gnyddes lite här och var, men jag är ändå glad åt fiskeguidernas positiva inställning och engagemang. Många började tappa tålamodet och frågade när dem fick gå ner till sjön och fiska. Vi svarade lugnt att dem skulle få nog av det dagen därpå, vilket verkade vara tillräckligt för dem flesta.

2,5 km senare på vår vackra tur anlände vi till Helenes gård. Ett ljuståg av facklor och marschaller välkomnade oss flera hundra meter innan. En häftig upplevelse att komma från en tät och hyfsat mörk skog till en explosion av ljus när det plötsligt öppnade upp sig bort mot "Rian" där vi pausade med varm apelsinsaft, kaffe och kakor.

Dag två var uppdelad på olika aktiviteter förmiddag och eftermiddag. En grupp skulle följa med Adam på topptur och den andra gruppen skulle pimpla med mig, Jonas och Rolf. Visst kom det lite kommentarer om att det var mer skidåkning än fiske, fast Adam hade ändå en hel drös av folk med sig på förmiddagen. Många sa faktiskt vid lunch att vita blixten var över förväntan roligt.

Eftermidagen blev lite mer splittrad, det var svårt att motivera förmiddagens pimplare till att gå på topptur i -30. Två härliga personer med den rätta inställningen tog sig an utmaningen i allafall. Ett flertal stannade inne och dem flesta samlades på sjön för att pimpla.

Onsdagens kvällsaktivitet var lakfiske, vilket tyvärr inte blev en stor succé. Temperaturen sjönk ytterligare och många frös. Det är inte lätt att hålla värmen när man ska stå stilla på isen. Det hade ju suttit fint med ett sprakande norrsken så att tankarna hade fokuserats på annat än kyla, tyvärr hade vi inte turen med oss. Lakfisket bjöd inte på någon fångst, däremot fick dem upp flera firrar på pimpelfiske.

Torsdagen blev väldigt avslagen. Kyla tar på kroppen, särskilt om det är första gången man upplever en Lappländsk vinter. Många elever var trötta och chillade fram till lunch. En liten skara tappra människor for ner till sjön för en sista chans att fånga något stort på kroken. Efter lite mat i magen satte veckovärden fart på oss alla för gemensam städning av stationshuset innan hemfärd.

 Det är inte lätt att styra upp nästan 30 personer, beräkna portioner osv. Det har gått förvånansvärt bra även om klassens engagemang inte var 100% denna gång. Vi är en sammansvetsat gäng som någelunda professionellt kan genomföra det mesta även om det inte alltid sker med själ och hjärta. Det har varit lite mycket på gång samtidigt och det märktes tydligt på detta arrangemang. Rolf var ändå nöjd, så det är klart vi ska vara nöjda. Av dem utvärderingar vi fick in var det också positivt, så tummen upp för NG2!