Muddus, den öde vildmarken!

Muddus nationalpark, bara orden i sig är väldigt känsloladdade. Det är verkligen ingen lek,där ute i den riktiga vildmarken! Skotrar får inte åka här, inga bilvägar finns och området är helt obebott bortsett från några renskötarstugor och enstaka övernattningskojor. Jag tror vi alla kände allvaret i situationen när vi parkerat vita bussen på vändplanen i Sarkavaare och stod med fötterna fastspända i skidbindningarna. Vi var i ingemansland, på väg ut i det öde och vilda dödislandskapet. Vi skulle ta ett kliv in i det okända och lämna civilisationens trygghet bakom oss i 4 dagar.

Redan innan avfärd hade jag blandade känslor inför turen. Jag vet att Micke kände likadant. Personligen har jag inga dåliga erfarenheter av nationalparken, men jag har minsann hört en och annan story från tidigare elever som varit där. Micke har i dubbel bemärkelse fått uppleva baksidan med ödemarken. Förra året fick han hämta upp Rolf och en elev som skurit sig i tummen. I sträng kyla har sår svårt att läka, det slutar inte ens att blöda. I år råkade Micke själv ut för en incident, mer om det senare.

Inte nog med att dessa historien från tidigare elevers upplevelser spökade i huvudet, det var det här med kylan också. Muddusturen är en vintertälttur och när termometern helgen innan visade -37 kändes det genast mindre inspirerande att ta sig an utmaningen. När dessutom flera olika väderstationer förutspådde samma skarpa kyla under vår planerade vistelse hade jag god lust att ställa in alltihopa.

Rolf höll med om att det faktiskt skulle bli för bistert väder för vårt välbefinnande, så vi sköt upp turen till tisdagen. Det är inte roligt alls om tjusningen med turen försvinner helt för att allt helt plötsligt handlar om att överleva kylan, hålla sig varm. När det kan innebära livsfara att bara bli lite svett!

Den mentala inställningen är otroligt viktig i alla lägen, särskilt på fysiskt ansträngande turer. Är inte huvudet med är inte kroppen med och det fick jag personligen uppleva denna gång. Kroppen var inte heller helt frisk,vilket såklart påverkade. Sjukast av oss alla var ändå Micke. Han kände efter att ha skidat några hundra meter att det rev ordentligt i bröstet, ändå tog han sig med nöd och näppe hela vägen fram till första dagens mål, Nammateskojan.

Vi hade kojan som säkerhet för kylan. Nu blev det aldrig sådär omänskligt kallt, men då Micke inte mådde bra var kojan en perfekt räddning. Vi sov därinne alla tre elever som följde med på turen. Rolf var en riktig hårding och sov i tält. Då jag Rolf och Adam dag två gjorde en topptur låg Micke stackaren, ensam kvar i stugan. Vi funderade mycket på hur vi skulle tackla situationen. Där var vi mitt ute i ödemarken, utan någon hjälp att få. Möjligheterna var få, antingen skidade han tillbaka efter två dagars vila eller så ringde vi 112.

Mitt i lunchen dag tre när vi var på dagstur till ravinen Moskoskårså kom ett inte alltför oväntat samtal till Rolf. Micke hade blivit sämre, han hade hög feber och frossa. Rolf agerade snabbt och ringde SOS. Situationen bedömdes som icke livshotande och ansvaret skickades över från ambulansen till polisen. Några timmar senare innan vi har hunnit återvända till stugan blev Micke hämtad med polishelikopter.

Det låter kanske som ett drastiskt beslut att behöva ringa 112, men faktum är att du inte har många alternativ i vildmarken. Micke kunde inte skida för egen maskin och det var för långt att släpa ut honom på en egenbyggd bår. Det är en nyttig lärdom som blivande guide att tvingas handskas med knepiga och oväntade situationer. Bra att ha i åtanke att det mest otroliga kan hända och försöka ligga flera steg före.

Jag anser dessutom att denna situation har gjort mig mer medveten om uttrycket "Den starkaste överlever!" I vildmarken handlar allt mer eller mindre om överlevnad, även den moderna människan går tillbaka till grundläggande behov som att hålla sig varm/torr, äta, sova samt gå på toa. I naturen klarar sig inte den svagaste länken och även om denna story slutade bra är den en nyttig påminnelse om vad som kan hända!

Att leva efter naturens villkor är vad som väntar den som vågar ta klivet ut i den okända vildmarken. Lika delar spännande som skrämmande, ett riktigt äventyr och en naturguides vardag!