Fira jul i förtid!

Det blev bara fyra dagar i skolan denna vecka, väldigt skönt att få jullov en dag tidigare. Jullov betyder tyvärr inte vila, det står en massa saker på todo-listan. Jul rent allmänt anser jag är ett kommersiellt kaos som blir värre och värre för varje år. Affärerna börjar julpynta i oktober, restauranger startar julbordsserveringen i november, trots att plånboken inte är mer välfylld än vanligt handlas det allt dyrare julklappar dessutom då alla (nja normala 7-16 arbetare) är lediga julhelgen samt oftast hela vägen fram till efter nyår ska det stressas hit och dit och hela släkten ska besökas. Inte ovanligt att det blir mer in och ut i bilen än att man egentligen hinner få den där värdefulla tiden med familj, släkt och vänner.

Min familj har försökt trappa ner på julstressen. Nu när vi barn är vuxna räcker det med en julklapp. Det är kvalité som räknas inte kvantitet! I år har vi infört en ny grej att vi lottade vem i familjen vi ska köpa till, då behöver man endast köpa en julklapp istället för fyra. Alla klappar kostar max 500kr, vilket också skapar rättvisa. Jag har ju självklart några fler inköp att göra enligt listan, men till familjen går det smidigt.

Det här med att alla är lediga gäller ju förstås inte mig. Fast i år får jag faktiskt skylla mig själv. Micke blev erbjuden jobb på sin gamla praktikplats i Finland. Själv sökte jag jobb på anläggningar i närheten och ska nu jobba lika delar med restaurang- och guidesysslor. Känns ok, det är bara till efter nyår, men det vore trevligt att nåt år få fira en riktig familjejul. Hade jag lyssnat på hjärtat hade jag varit i Nyköping nu, men arbetsmoralen vann striden. Alltid bra med pengar som fattig student!

Julstämningen är inte direkt på topp, vilket jag tror till viss del beror på det milda vintervädret. Vi har snö, men det försvinner pö om pö när plusgraderna skapar töväder. I tisdags fick jag i allafall höra Luciasånger. Det årliga firandet på skolan gick av stapeln. AI-klassen stod för underhållningen tillsammans med en lokal orkester. Vi sjöng allsånger, fikade hembakta pepparkakor och lussebullar samt att några elever från allmän linje visade upp vad dem lärt sig på linedance-lektionerna.

Mitt i den mysiga stämningen var vi tvungna att gå, vi hade en inbjuden föreläsare från arbetsförmedlingen som väntade. Hon pratade om starta eget bidraget som definitivt kan bli verklighet för några av oss i klassen. I torsdags var vi på Sparbanken Nord och fick information om vad banken kräver av sina kunder för att få företagslån. Mycket intressant och gott fika fick vi också. Jag presenterade mina siffror så långt jag kommit i planeringen och det verkade positivt. Jag är väldigt försiktig med att ta lån och känner mig definitivt inte redo ännu att ta klivet fullt ut och bli företagare.

Micke och jag var hundvakt i torsdags också. Det tyckte vi var superkul fast vi hade bestämt att fira en tidig julafton. Vi lagade julmat, drack glögg och hade julklappsutdelning. Hunden var så snäll och ville vara med hela tiden, men han var aldrig i vägen. Det negativa med hund är alla hårtussar som lägger sig överallt, men jag har dammsugit idag så nu är det fräscht igen.

Torsdagskvällen blev väldigt lyckad. Synd bara att det var min och Mickes sista kväll tillsammans. Vi for fredag förmiddag till Ylläs och han började jobba nästan direkt efter vi kom fram. I lördagsmorse tog jag hans Mercedez och körde tillbaka till Övertorneå. Mina äventyr börjar imorgon bitti, då serverar jag frukost till hungriga fransmän.

P.S Bättre sent än aldrig, nu är premiäråket i längdspåret avklarat också!

Affärsplan, drevjakt och snöfall!

VINTERN är här!!!! Det efterlängtade vita guldet glimrar äntligen på backen. Det har vräkt ner senaste veckan och snödjupet har drastiskt gått från noll till 40 cm. Spår har dragits på Isovaara, (naturreservatet som nästan ligger vägg i vägg med vårt lägenhetshus på Turovaara), kommungubbarna plogar frenetiskt och grannbarnen bygger snöhopp. Nu är allt i sin ordning igen!

En annan som har jobbat frenetiskt sista tiden är vår klasskamrat Jonas som med sin jakterfarenhet blev en självklar ledare under den numera årliga drevjakten med skolan. Detta år bjöd vi in flera gäster ända nere från Luleå. Naturligtvis medverkade även delar av Jouksengi jaktlag, då drevjaktens alla inblandade samlades på skjutbanan i Lampisenpää för andra året i rad.

Många klasser var involverade i drevkedjan dessutom hade vi förstärkning från rektor Mörtbergs son och hans klasskompisar. Jag hade turen att få en plats som passgubbe (gumma), vilket kändes himla glassigt. Jag behövde varken anstränga mig fysiskt och gå i drevet eller ansvara för mat eller övrig service under dagen. Jag är inte van vid att vara så inaktiv när klassen står bakom ett arrangemang. Denna gång var det extra skönt då förkylningsvågen sköljt över mig. Kroppen känns fortfarande matt och huvudet tungt. Jag hade nog inte orkat gå i drevkedjan.

När vi väl har varit i klassrummet har vi fortsatt på företagsekonomi-temat. Vi håller förfullt fortfarande på med att skriva affärsplan. Det tar lååång tid och tyvärr har vi fått lite mindre skoltid än planerat. Det är väl så, att det sällan blir som man tänkt sig menar jag. Många andra moment har dykt upp på schemat.

Det allra bästa avbrottet tycker jag var det roliga besöket av Susanne från Yukon Territory i Kanada. Från början en geografilärare som under sju års tid gjort en enorm avhandling om resevanor, hållbar turism, turismens ekonomiska betydelse för småsamhällen mm mm. Nu sen nåt år tillbaka bor hon i Umeå och försöker göra en liknande studie om Sverige med fokus på Norrbotten.

Yukon som till ytan är något större än hela vårt land sammanlagt och endast har 36 000 invånare är ett riktigt glesbygdsområde, inte alls olikt situationen i Norrbotten. Landskapet är liknande liksom faunan (djuren är dock större), infrastrukturen behöver utvecklas, funderingar på gruvindustrin finns samt att Yukon gränsar till Alaska och svenska Tornedalen har Finland på andra sidan älven. Det förekommer även norrsken i denna del av Kanada, så likheterna är fler än man först tror.

Susanne gjorde en väldigt intressant presentation med fantastiska bilder och var en mycket god marknadsförare av Yukon. Jag och jag tror fler med mig, drömde mig bort till andra sidan Atlanten och såg en möjlig framtid i Yukon. Jag kände mig oerhört inspirerad och såg direkt en klar affärsidé framför mig; starta upp ett B´n´B där och ha svenskar som främsta kundgrupp.

Klassen och Rolf blev efter föreläsningen intervjuade av Susanne som en del av hennes projektarbete här i Sverige. Hon frågade om vår syn på turism i området och hur Norrbotten förhåller sig till övriga landet. Det blev en intressant diskussion, så den dagen gick vi hem från skolan med ett leende på läpparna!

OBS! Jag glömde kameran på drevjakten, så bilderna är tagna av Elin Laaksonen och Sofia Green.

Ekonomiskt lönsamt

En vecka har gått och det har hunnit hända en hel del. I skolan har vi genomgångar om diverse som rör en affärsplan och i helgen var jag och Micke till Luleå.

Om vi början med skolundervisningen. Rolf och vissa gästlärare är våra handledare genom det tunga men ändå roliga ämnet, starta eget. Att kunna budgetera sin affärsidé är verkligen A och O. Om man inte tror sig ha en ekonomiskt lönsam idé är det värdelöst att starta upp! I slutet av denna vecka ska vi kunna presentera ett första utkast av våra affärsplaner. Det är ju en del av det företagsbaserade projektarbetet jag så frenetiskt skrivit dem senaste veckorna. Nästa torsdag ska klassen till Sparbanken Nord och den som känner sig mogen har möjligheten att redovisa sin affärsplan, precis som om man sökte ett banklån. Jag har som mål att pröva min idé, är väldigt nyfiken på vad banken säger.

Jag har läst företagsekonomi i omgångar, så egentligen är det bara repetition nu i skolan. Dock måste jag erkänna att jag inte kommer ihåg allt jag borde ha koll på. Kunskap är färskvara och om den inte frekvent används, ja, då försvinner den in i bakre registret nånstans. Jag har redan märkt att det blir allt svårare att sålla i bakhuvudets minne ju äldre man blir. Man glömmer bort snabbare och blandar ihop oftare. Herregud, jag är inte ens 30 hur ska det bli när jag är pensionär?! När jag var skolungdom höll jag allt i minnet, hade inte ens behov av en kalender. Nu glömmer jag vad jag gjorde igår. Fy sjutton vad det går utför i snabb takt;-)!

I fredags for nästan hela klassen ner till Luleå. Det blev en tidig start och en lååång dag. Vi skulle representera skolan på Kulturens Hus där Tornedalsfesten hålls årligen. Såklart att vi elever står där som är gratis arbetskraft, det är ju ekonomiskt lönsamt för skolan. Blir betydligt dyrare om lärarna står där. Men jag klagar inte, åkte ner helt frivilligt.

Det var väl inget jättedrag och främst pensionärer så jag tror inte att skolan värvar några nya elever den vägen.
Micke och jag lovade att stanna även lördag, så vi fick bo på hotell som skolan bekostade. Allt som är gratis är gott tänkte vi och såg möjligheten i att förena nytta med nöje. Det var inte överdrivet mycket besökare dag två heller så både Micke och jag köpte julklappar. Det gäller att passa på när man är i storstan!

Nu ska jag kvällsfika sedan en välförtjänt dusch. Har inte kommit till duschen än fast zumban slutade 19:00.

Til next week!

P.S Försöker publicera bilder, men blogspot har gjort en uppdatering av utseendt som jag inte är kompis med ännu!

Naturens vackra skiftningar!

Glimrande norrsken, flytande isblock på vinterkylda älvar, skymtar av starkt solljus där borta i horisonten samt dunkla dagar med många timmars mörker.

Så ser vardagen ut i delar av Tornedalen just nu. Det känns som att hösten har varit evigt lång och ännu är den inte över. Den dystraste period jag upplevt på länge hoppas jag strax ska få ett slut. Regn i oändlighet, bister blåst, ingen gatubelysning och dagar där mörkret aldrig riktigt släpper taget har vi levt med alldeles för länge.

Jag har sett ljus i mörkret och fått en gnutta hopp om att bättre tider nalkas. Vintern flörtar fortfarande med hösten, vi har fått retsamma smakprov på att det vita vackra landskapet snart kommer bosätta sig i Övertorneå. Snön har kommit och gått, liksom frostiga nätter och stadig temperatur under nollan. Däremellan har hösten kontrat med sitt piskande regn och plusgrader långt över det normala.

I helgen vaknade min sovande själ, mitt nedstämda humör i depressionens tider byttes ut mot en bubblande glädje. Likt en jordbävning ruskades jag om. Vibrationerna laddade ända från tårna och gick som en stöt genom hela kroppen. Som en raket lyfte jag från marken, jag flöt fram i drömmarnas lyckliga värld innan jag åter landade med bägge fötterna på jorden.

Det krävdes att vi lämnade kommunen och for norrut, närmare bestämt 17 mil. Det var en häftig upplevelse att under bilfärden helt plötsligt komma till gränsen mellan höstens barmark och vinterns snöbeklädda träd. Det var snöööööööö även på backen och mycket också. Eller allt är ju relativt, men 1,5-2 dm är betydligt mer vit nederbörd än jag sett på länge. Ju närmre vårt slutmål Kangos vi kom desto vitare blev omgivningen.

Väl framme studsade jag ut ur bilen, så mycket spring fanns plötsligt i bena. Nu var jag ju kissnödig, men det är en annan story. Jag kände en magnetisk dragningskraft att vistas utomhus, kasta första snöbollen, göra snöänglar, lukta på kylans friska luft och känna knarret, det där gnislande ljudet för krispig snö under fötterna.

Vi tog en kvällspromenad neråt älven efter en varm uppfriskande bastu. Norrskenet flödade på himlen framför oss med ett grönaktigt ljus. Lainio älven hade ännu några bara blöta fläckar som strömmade annars täcktes fåran vid bron av snö och is. Härligt fuktig dimma blandad med snö låg som ett mystisk lock över den dansade iskalla älven.

Där under stjärnorna stod jag och njöt av det underbara skådespel naturen kan bjuda på, särskilt skiftningarna mellan årstider. Jag var sprängfylld med energi fast klockan började närma sig småtimmarna. Äntligen vinter tänkte jag!

Med ett leende på läpparna satt jag utvilad ett antal timmar senare åter i bilen på väg hem. Det bästa eller ibland sämsta med att färdas söderut är att chansen till att få se solen är som störst. Visst hade vi också turen att solen visade sig borta i horisonten. Så här års ligger solen mycket lågt. Det var en njutbar biltur tills vi åter kom till den berömda skarven. Övertorneå hade minusgrader med gröna träd och bar asfalt, en djup besviken suck var allt jag fick ur mig.

Nu vet jag att det finns hopp om en vinter innan årsskiftet. Även i Övertorneå har vi sista veckan haft norrsken nästan varje kväll. Tyvärr lyser snön med sin frånvaro. Avslutningsvis kan jag säga att allt lunkar på som vanligt. Få omväxlingar i vardagen i kombination med det usla vädret har gjort mig totalt oinspirerad till att uppdatera bloggen.

Med tre veckors projektarbete har jag inte hunnit med så mycket annat. Jag har som ni säkert förstår skrivit en hel del denna period även om jag inte varit aktiv bloggare. Idag började vi skolan igen, så nu ska det bli ordning på torpet igen med ambitionen att minst en gång i veckan uppdatera mina läsare om livet i Tornedalen.

Nya äventyr väntar.........................

Vad som inte dödar, det härdar!

Vi fick en veckas ledigt sedan var det dags att ta fram sovsäcken igen och packa väskan med annat nödvändigt för en veckas tur i fält. Klassen fick i uppgift att anordna en hösttur för naturguidesettan. Elin var veckovärd och planerade ett Boot Camp med inslag av två lägerplatser, stjärnguidning, naturvandring, botanik, geomorfologi och mycket mer.

Jag vet att jag inte uppdaterat bloggen på länge nu, men jag har faktiskt varit fullt sysselsatt med planeringen inför turen vi nyligen kommit hem ifrån. Dessutom har jag inte varit inspirerad till att skriva, orden har inte kommit till mig, helt enkelt idétorka! Nu måste jag skriva känner jag för att inte hamna för långt efter och få texter som släpar.

Tillbaka till Boot Camp-veckan. Vi släppte av dem i Aapua en molnig måndag förmiddag. Regnet föll under större delen av bilfärden och ju längre bort vi åkte från Övertorneå desto dystrare blev dem i början entusiastiska leendena! Strax övergick ansiktsuttrycken till bekymrade miner och skräckslagna blickar när dem insåg att vi faktiskt skulle dumpa dem mitt ute i ingenstans. Långt bort från civilisation och bra mobiltäckning. Inte övergav vi gänget helt och hållet, två av våra klasskamrater agerade guider/vilseledare och följde med på dem första två dagarnas

äventyr.

Jag tror vissa fick lära sig redan innan vandringen hann starta hur

viktigt det är att packa väskan rätt samt att inte bära för tungt. Vi, dvs tjejgänget som inte gick iväg med gruppen i måndags, vi servade med alla logistiska problem som vatten,ved och tält. Kan nämna att vi även fick skjutsa en och annan ryggsäck till lägerplats 1. Dem skulle alltså tälta, vilket är en nyttig lärdom året om. Vi övriga klasskamrater i NG2 bodde i en lånad jaktstuga med bastu samt grillkåta den tid vi inte var med NG1. Så skönt och mysigt såklart!

Onsdag morgon tog jag och Malin över gruppen som redan hunnit krympa med tre personer.

Det hade regnat och blåst rejält hela tisdagskvällen/natten. Jag var lite osäker på hur dem mådde samt hur sugna dem var till att fortsätta vandringen. Det kunde ha blivit en tuff utmaning att motivera gruppen till att gå en naturstig i regnet, själva få orientera sig till lägret och dessutom sätta upp kåtan i stark blåst, men jag hörde inte ett gnäll!

På tidig onsdag morgon innan det var guidebyte snackade jag med Malin, Jonas och Elin. Som guide är det viktigt att vara flexibel och alltid ha minst en reservplan i åtanke. Vi kom fram till att vi skulle skjutsa NG1 hela vägen fram till lägret om dem vägrade gå. Nu blev det inga

problem, allt fortlöpte enligt planen.

Jag fick ändå ta tempen på gruppen några gånger och känna av läget. Alla var idel öra att lära sig om ätbara/medicinala växter som var min uppgift att förmedla, men busvädret höll i sig och flera frös. Jag tog beslutet att snabbast möjliga gå den vackra naturstigen på 3 km i fantastisk urskog för att kvickare komma fram till fikaplatsen där vi kunde värma oss med en brasa.

Efter fikat såg jag att flera ansträngda miner sprack upp i små leenden igen. Vi hade ytterligare en sträcka på ca 3 km framför oss. Ungefär halvvägs frågade jag om någon i NG1 vågade ta täten och pröva orientera med hjälp av gps:en. En tjej och senare en kille gjorde bägge en kanoninsats, fram till lägerplatsen kom vi utan problem.

Det blev en lång lunch i blåsten, sedan började den stora utmaningen att sätta upp kåtan. Första två dagarna bodde dem i tält resterande nätter var kåtan vårt hem. Att sätta upp kåtan är inte helt enkelt. För att var NG1:s första gång gjorde dem ett kalasarbete! Samarbetet var klockrent, ingen stack ut mer än någon annan. Jag kände mig som en lyckad instruktör och jobbet blev gjort fortare än beräknat. Närmare 1,5 h tog det att få kåtan till brukligt skick och det är bättre än min klass insats första gångerna.

Kåtan är inte helt tät, så vi fick täta med stenar och presenningar. Tyvärr hade vi verkligen vädrets makter med oss denna vecka och det regnade/snöade in till viss del. Vad som inte dödar det härdar! När kåtan väl var på plats kunde vi göra upp eld för att värma oss och torka kläder. Det kan vara A och O mellan att lida och härda ut. Det gäller att hålla gästerna varma, torra samt mätta. Trots detta bröt ännu en person framåt eftermiddagen. Nu hade vi endast 4 "good-sports" personer kvar, järngänget!

Lite senare framåt kvällen passade jag på att ta igen informationen jag inte hann dela med mig av under vandringen. Vi avslutade lektionen med att koka lav samt ljungte. Det verkade uppskattas, kul att dem faktiskt lärde sig lite nya saker. Jag är rent allmänt väldigt nöjd med min guideinsats. Allt gick ungefär som jag tänkt mig, inga större incidenter!

Hela veckan har gått smidigt, alla vi i klassen har som vanligt genomfört ett bra arrangemang. Denna gång har det varit en riktigt relevant utmaning att ta tag i. Första riktiga naturguidningen som vi egentligen gör och visst märker man att vi samlat massa kunskaper under första skolåret. Jag kände mig som Rolf därute i skogen, blev lika entusiastisk över att jag hittade den där sällsynta lunglaven. Nog finns det potential allt för oss alla i klassen att bli utmärkta naturguider. Vi är redan en bra bit på väg!

Sammanfattningsvis kan man säga att det var en lyckad tur även om vi inte hade vädergudarna på vår sida. Som naturguide ska man klara av det mesta och därför var detta Boot Camp en bra träning både mentalt och fysiskt. Det ska vara lite jävligt för vi vet ju alla att det som inte dödar det härdar!

Så blött att fiskar kan simma!

Nu har jag gjort just det som ingen vill vara med om, gått vilse i skogen! Fast jag var inte helt vimsig och bortkommen för jag hade gps, karta och kompass. Svårt att vara vilse med all den utrustningen tänker ni. Ja jag måste erkänna, det var en skoluppgift att vara "vilse" i fyra dagar. Vår klassföreståndare hade koll på oss.

Måndag eftermiddag blev vi avsläppta vid "ass end of nowhere!" Mickes egna beskrivning på denna mycket dystra plats. Klasspolarna droppade av en och en, vi fick såklart inte utgå från samma startpunkt allihopa. Omslutna av ungskog med tätt björkris gick jag och Micke mot vändplanen och vägens ände. Härifrån började det riktiga helvetet. Jag tog ut en kompassriktning som enligt den något föråldrade karta vi hade visade att vi skulle gå mellan två myrar. I verkligen var allt en enda gigantisk blötmyr. För att ni ska förstå hur jävligt blött det var vill jag återigen använda Mickes ord "Så blött att fiskar kan simma på myren".

Efter massor av zickzackande, små skutt och gigantiska elefantkliv hade vi tagit oss över det översvämmade diket och genom myren. Vi hade kommit fram till den hårfint torrare skogsplätten mellan myren och den överfyllda Aapuajoki (en bäck). Här började vi genast leta efter en lämplig plats att placera vårt camp på.

Lite stressade av den sena eftermiddagens allt dunklare ljus jobbade vi på som galningar för att få ihop ett vindskydd. Vet inte riktigt vad vi tänkte med för vi gjorde plats för 4 personer i vindskyddet istället för två. Visst hade vi utrymme för både kvistar att torka samt våra väskor, men det går åt otroliga mängder granris. Hur mycket ris vi än samlade fick vi inte taket helt tätt. Vi hoppades på att väderleksrapporten skulle stämma och att vi skulle slippa regn under natten.

Mycket riktigt var det uppehåll under natten och som på beställning kom regnet tisdag förmiddag. Vi hann vakna och även förstärka taket, vilket var en himla tur. Det droppade in ändå, fast det hade varit mycket värre om vi inte lagt på mer granris. Det värsta som kunde hända i denna redan utsatta situation hände, regnet föll från sidan och piskade rakt i våra ansikten från öppningen av vindskyddet. Sovsäckarna blev väldigt blöta.

Det blir mycket jobb med lägret samt det självklara fokuset på att få upp eld och koka vatten när man är utsatt på det här sättet. Ändå kändes det som att tiden gick mycket långsamt. Konstigt nog var jag aldrig överdrivet hungrig fast vi knappt hade något att äta. Kanske dämpade c-vitaminet i granbarrsteet den värsta hungern?

Primitiv överlevnadsvecka eller bantarvecka? Kalla det vad man vill, påfrestande är det hur som helst. Syftet med hela den här övningen är att se hur vi som individer hanterar en extrem situation. Om vi som blivande guider råkar hamna i denna pressade sits ska vi veta hur vi hanterar stressen. Jag tycker övningen är nyttig även om det känns totalt menlöst när man ligger där ute i en kall, mörk skog, tom i magen och dessutom med en blöt sovsäck.

Nu är sagan slut!

Fem intensiva veckor har gått, nu är dem schemalagda jaktveckorna slut! Det känns tomt och lite trist att lämna jakten bakom sig och gå in i nästa schemalagda aktivitet med samma energi. Det har varit otroligt härligt att vistas i skog och mark, även om jag inte kan förneka att tidiga mornar inte alltid är min bästa stund.

Jag har ju beställt en hagelbössa, ska lämna in licensansökan idag. När licensen går igenom ska jag definitivt ut på mera fågeljakt, så jakten är inte helt över såklart! Tur att vi har förmånen att jaga gratis kring skolans stuga ute vid Honkanenjärvi. Vi har ju sett att här finns gott om skogsfågel.

I början av veckan berättade jag om vår nyförvärvade kunskap i fällfångst. Onsdag till fredag blev det skogsfågeljakt samt harjakt.

FÅGELJAKTEN: Vi hade ännu en ny gästlärare på besök, Jonny Oja med sin finnspets. Vi har alla fått testa att smyga oss på när hunden har träat fågel. En väldigt rolig och spännande jaktform. Tyvärr skällde hunden ibland bara på vittring och den gången jag fick chansen att smyga fanns där ingen fågel. Däremot satt en tjäderhöna så fint i en tall när Micke höll vapnet i handen. Han kom väldigt nära, nästan helt under trädet innan han fick syn på fågeln. Med en rejäl laddning hagel föll tjädern på första skottet, perfekt avslutning!

Nöjd jägare!

Detta var i fredags, men vi var även ute i skogen kring Honkanenjärvi på onsdagen. Då ställde finnspetsen också en tjäderhöna som blev offer för både en 222-kula samt ett hagelskott. Jonny själv sköt på ca 60m håll. Det första skottet var en dödande träff, fast tjädern stannade i trädet. Han fick gå närmre och skjuta ner hönan med en hagelsvärm.

HARJAKTEN: I torsdag for vi mot Lampisenpää och Tomas marker. Denna dag hade vi även gäster med oss. Eleverna på allmän linje som har inriktning friluftsliv ska med sin lärare Johan Taavo läsa jägarexamen. Hunden hade vi lånat av Johans farbror, en beagle vi jagade med även förra året.

Alla gånger vi hittills har jag hare har hunden åtminstone fått upp något, i torsdags blev det helt annorlunda. Vi gjorde upp eld och väntade och väntade. Hunden visade sig några gånger, hon jobbade på bra, men fann ingenting. Trist när vi hade allmän klass med oss där dem flesta aldrig varit med på jakt tidigare! Vi fick helt enkelt åka hem tomhänta.

Hur ska då dessa jaktveckor sammanfattas? Jag har lärt mig otroligt mycket och har dessutom verkligen fått upp ögonen för den norrländska småviltsjakten d v s skogsfågel främst. Jag tänker definitivt köpa mig en lockpipa för järpe och smyga runt i skogen med min egen bössa. Senare när ekonomin tillåter vill jag absolut ha en trädskällare, helst finnspets.

SAKER JAG INTE VISSTE OM SKOGSFÅGELJAKT:

- Det är inte bra att försöka vara dödstyst i skogen, då blir fåglarna osäkra.

-Så länge fåglarna har koll på jägaren känner dem sig trygga.

-Smyg så rakt som möjligt inpå fågeln, sicksacka inte.

-Orrar är oroligare än tjädrar och sitter inte länge ens för hunden.

Precis i skrivandets stund är det två timmar kvar tills nya äventyr tar vid. Nu ska vi vara ute i skogen i fyra dagar utan mat. Vi ska gå "vilse" i terrängen med dagpackning och överleva under dem mest primitiva förutsättningarna. Jag kallar det bantarvecka! Vi får se senare i veckan hur många kilon jag tappade!

Gillra fällor!

Veckan har börjat med en kurs i fällfångst. Jaktgruppen har varit på strand och land för att bygga stockfälla för mård samt placera ut och kamouflera minkfällor.

Denna höst i Tornedalen har verkligen inte visat sig från sin bästa sida. Det regnar eller blåser eller både och mest hela tiden tycker jag, riktigt ruggväder. Måndag och tisdag nu har vädret varit precis som jag ovan beskrev. Jag tycker ändå att det har varit skönt att vara ute och röra på sig. Vi har hamrat, sågat, spikat och huggit samt förstås fått lite användning av hjärnkapaciteten och tankeverksamheten.

Igår, måndag fick vi se en utförlig beskrivning på hur en stockfälla ska byggas, sedan fick vi fria händer att tillverka en. Slutresultatet blev riktigt bra, vår gästlärare Bosse Kauppi var riktigt nöjd med vår insats.

HUR GÖR MAN EN STOCKFÄLLA?

-Välj ut två lite tjockare trästammar på ca 2m avstånd. Gärna grenigt!

-Hitta två lämpliga slanor att slå ner i marken framför trästammarna.

-Spika upp en stödpinne på varje sida mellan slanan och trädstammen. På dessa ska den nedre stocken sedan vila på.

-Lägg en stock i något lutande vinkel på ca 1,5m höjd på stödpinnarna. Stocken ska sitta fast!

-Hugg en 90 graders vinkel i den nedre stocken, täck med en plåtbit.

-Hitta en naturlig krycka att använda som lockbete/stöd. Sätt i en spik, denna håller upp den övre stocken.

-Snöra fast kryckan så den inte försvinner när stockfällan slår igen.

-Spika fast en plåt även i den övre stocken.

-Den övre stocken är lös, vi satte en pinne som gångjärn i ena änden för att undvika fastfrysning.

-Gör ett tak med stödslana från annat träd. Täck ett tjockt lager med granris.

När kryckan vrids för att mården vill nå lockbetet längst ut på grenen så faller den övre stocken och smällen är dödande.

Idag kom Bosse med två minkfällor av olika slag. Den ena satte vi under en bro över en liten bäck. Den andra satte vi längst med strandkanten intill bäcken. Denne har vi kamouflerat väl så att minken ska känna sig trygg och tro att det är en naturlig miljö. Bosse satt imorse vid frukosten och skissade. Det var den ritningen vi sedan följde.

HUR KAMOUFLERAR MAN EN MINKFÄLLA?

-Välj ut två trädstammar ca 1-2m ifrån varandra.

-Sätt upp en slana mellan trädstammarna på ca 1 m höjd.

-Lägg två stockar på marken som fällan placeras på.

-Placera stockar över bäcken så att minken kan ledas rakt in i fällan.

-Täck hela ytan med kvistar, slanor, granris och liknande.

Som bete har vi gammal honung, bivax, torkad gädda samt torkad ister från gris. Smaskens för inte bara mård och mink. Tanken är att även locka till sig fågel och sork som i sin tur intresserar mård/mink. Bosse har lovat att skicka bildbevis om vi fångar något, jag väntar med spänning!

P.S Alla bilder är tagna med min kassa mobilkamera, ha lite överseende! D.S

Mitt i prick!

"PANG!"

Ett skott avlossades mot rönnbärsträdet, en nötskrika flaxade iväg och löven yrde åt alla håll.

-"Typiskt, jag missade visst, tänkte jag!"

Sen eftermiddag, dagen efter:

"SWOSCH!"

En järpe flög strax ovan mitt huvud, inte tänkte jag låta den klara vintern.

Några smygande steg senare fick jag skottläge, järpen satt 10 m upp i ett träd bara 15-20 m ifrån mig.

-"TRÄFF, skrek jag!"

Fågeln den dalade så fint i ett spiralmönster hela vägen ner mot marken.

Den gångna jaktveckan har varit fantastiskt rolig. Alla i jaktgruppen har skjutit vilt. En riktig fullträff, vitsigt sagt. Det började uslare än uslast. 20:30 på söndagskvällen får vi reda på att schemat har blivit ändrat för femtetolvte gången. Först var vi inställda på ripjakt i fjällen, sen hörde vi inget från vår lärare på länge, så vi antog att vi var lediga som i måndags, tillsist sent i söndags var det bara att återigen ställa om.

På två timmar hade både jag och Micke mentalt ställt in oss på att sovmorgonen uteblev, vi hade packat all utrustning och dessutom tömt torrförrådet på turmat. Jag tycker det är bra gjort, riktigt snabba ryck! Som jag skrev i förra inlägget är det mycket ompackning av väskan, den senaste veckan var absolut inget undtantag.

07:00 måndag morgon åkte jaktgruppen mot Kardis för att återigen möta upp Eva-Lena och Lars. Vi har jagat skogsfågel på Kengis marker måndag och tisdag. Vi bodde i tält i regnet. Vädret har varit riktigt ruggigt med ordentligt höstkalla nätter.

Som vanligt gick vi en morgonrunda i skogen, siesta, sedan ett eftermiddagspass. Däremellan fick vi chansen att sitta i slaktboden precis intill åteln Kengis jaktlag anordnat. Meningen var att locka nötskrikor och visst blev det lyckat resultat. Lars, jag, Malin och Micke har alla skjutit varsin nötskrika.

Det är kul att kunna säga att jag skjutit en nötskrika. Det är kloka fåglar som inte lätt låter sig luras. Vi har studerat deras mönster nu när vi väntat i slaktboden. Först kom lavskrikorna och började picka kött. Efter en stund samlades nötskrikorna i trädet en 20m bort innan nån enstaka vågade sig fram till aset.

Som ni säkert förstår var det i trädet jag sköt min nötskrika i måndags. Missade jag inte? Jo, jag trodde jag hade bommat, men när vi gick förbi trädet och checkade läget låg den döda fågeln så fint utslagen i gräset. Det var två fåglar i trädet när jag sköt, den ena fick jag och den andra flög iväg.

Järpen sköt jag på tisdagens sena eftermiddag, timmen innan mörkrets fall. Eva-Lena lockade i sin pipa. Hon hörde att järpen svarade och kunde lokalisera ungefär vart ljuden kom ifrån. Hon bad mig smyga åt det hållet. Efter några 10-tal meter kom järpen seglande över mitt huvud. Dem flyger helt ljudlöst, så det kan vara svårt att upptäcka dem. Jag försöker få skottläge precis där jag ser järpen landa, men den hinner flyga till grannträdet innan jag är klar med anläggningen. Jag smyger ytterligare några steg och får in ett perfekt skott!

I onsdags förflyttade vi oss till Kulmungi, Eva-Lenas hemtrakter. Denna dag hade vi hjälp av Tuffe, familjen Henriksson Norrbotten spets. Trädskällarjakten är en spännande jaktform. Nu var vi en lite förstor grupp för att hunden fullständigt skulle fokusera sig på att få upp dem stora skogsfågeltupparna i träden. Vi hörde tunga vingslag och såg flera fåglar, men inget blev skjutet. Tuffe gjorde ett kanonjobb, men väderförhållande skapade inte enkla förutsättningar.

I torsdags bröt vi alla mönster totalt. För första gången sedan vi började skolan efter sommarlovet hade klassen en heldag i skolan. Vi fick t o m 09:30-fika på Kaisus. Vi lyssnade först på Mikael Frisk, en mycket intressant och kunnig person, som höll föreläsning i jaktturism och berättade om sin verksamhet i Kräpplehult/Sattajärvi. Senare på kvällen for vi vidare till hotellet i Överkalix för att lyssna på nästa föreläsning. Heart of Lapland hade bjudit in en kommunikatör från den ideella föreningen FörTur (för turism i Sverige) för att lära ut turistkommunikation.

Torsdagens föreläsare gav mig några nya idéer och definitivt en hel del inspiration. Jag är väldigt sugen på att fortsätta med projektarbetet och utveckla mitt blivande företag. Jag och Micke har nyligen bestämt oss för att stanna i trakten, så det känns verkligen relevant nu att komma igång med företaget. Det gäller dessutom att nyttja varje chans vi får till att knyta nya kontakter.

Igår, fredag var vi lediga och det var välbehövligt. Micke var superglad att csn blev utbetalat igår istället för på måndag som vi trodde. Han bestämde sig för att göra något som inte händer ofta, nämligen shoppa kläder. Vi for neråt Haparanda och unna oss lunch på Subway, sedan tog vi en runda på köpcentrumet mitt på gränsen mellan Sverige och Finland.

Vad hände med att uppdatera bloggen varje dag? Det var en lite för hög ambition från min sida. Vi är så mycket ute i skog och mark där vi sällan har internetuppkoppling, så det är kört. Nu är det bara en vecka kvar av jakt och jag ska skriva blogg så ofta jag kan.

Trevlig helg!

Packa ner, packa upp, packa om!

Det börjar kännas nu, att vi ständigt far runt menar jag. Vi i klassen är alla friluftsmänniskor som älskar naturen och när även vi känner oss mätta då har det gått långt! Vi är vana att konstant packa om väskan och med kort varsel fara mot nya äventyr. Det är kul, men inte alltid. Den gångna veckan har varit mycket upp och ner, jag har definitivt inte haft motivationen på topp!

Det finns få saker som får mig att må så dåligt som stress, vantrivsel samt pengar. Sista tiden här nu har alla tre ämnen påverkat mig starkt till en orolig mage och illamående.

STRESS: Egentligen är vår tillvaro inte särskilt stressig när vi väl är mitt uppe i en aktivitet, det är tiden däremellan. Vi hinner knappt avsluta det ena äventyret innan nästa resa tar vid. På den lilla tid vi har ska all planering samt ompackning ske. Dessutom ska matlagning och städningen hemma inklusive tvätt hinnas med.

PENGAR: Ekonomen i mig skriker. Jag hatar att spendera pengar i onödan och köpa halvfabrikat till mat när jag kan göra det från grunden själv. Tyvärr har även jag insett att "snabbmat"är ett lämpligare alternativ ute i fält. Matsäck med frukt och salamikorv eller vad man nu vill ta med till skogen kostar också pengar. Snabbt drar det iväg och studiebidraget försvinner lika fort som smör smälter i solsken. Sånt får mig att må skit faktiskt. Utflykter med alla kostnader det innebär är rena rama döden för en student. På vår skola är detta vardag. Själva utflykterna är mer än vardagslyx, men ur ett ekonomiskt perspektiv totalt mörker!

VANTRIVSEL: Som en bieffekt av stress och dåligt med pengar skapas vantrivsel. Misstolka mig rätt för jag gillar verkligen Tornedalen och alla upplevelser vi får på skolan, dock blir det lite mycket ibland. När känslan av att få vara hemma och ta det lugnt är starkare än glädjen över aktiviteterna vi gör, har en negativ spiral skapats. Ibland är det ett måste att få landa, tänka efter lite och bara komma ifatt med sig själv. Det har senaste veckorna verkligen varit en bristvara och det tär på en att försöka hålla motivationen på topp.

En annan faktor till den sänkta motivationen är regnet. Känns som det dåliga vädret har förföljt mig i flera veckor. Jag hoppas verkligen att busvädret har passerat nu så vi får njuta av en härligt solig höst i Tornedalen. Kan knappt tänka mig nåt vackrare med trädens färgskiftningar!

Tillbaka till v37 och schemat. Ni vill säkert veta vad vi gjort? Självklart har vi varit duktiga elever och genomfört veckan trots för vissa bristande motivation.

Måndag: Vi gick längst med sjökanten och älven samt stod med tubkikare i fågeltornet för att spana på andfåglar. Rolf körde teori med oss, tanken var att förbereda oss för andjakten. Kunna urskilja dem lovliga fåglarna. Jag tycker det är svårt med änder som flyger att kunna se skillnad. Svårt nog att sära på arterna i vattnet denna årstid när hannarna ännu inte bytt till den praktfulla fjäderdräkten. Behöver jag nämna att det såklart också regnade!

Tisdag: Har/fågeljakt på rektorns mark. Det hade regnat hela natten och duggade lite till och från under hela förmiddagen. Hunden, dreven Hilla hade svårt att känna vittring. Vi indianjagade lite och försökte skrämma upp något, men utan resultat.

Onsdag: Vi tröttnade på att jaga i regnet och for till en jaktbutik istället. Det blev en trevlig biltur mot Kalix. Min klasskamrat köpte en ljuddämpare, själv shoppade jag en varmtröja och Härkilastrumpor. Blev riktigt sugen på en hagelbössa som jag antagligen kommer att köpa. Senare på kvällen fortsatte vi bilfärden mot Kardis och Lars Munk.

Torsdag: Andjakt inställd. För högt vattenstånd i älven har fått fåglarna att flytta på sig. Vi beslutade att satsa på skogsfågel, främst järpe istället. Halva gänget gick med Lars och andra hälften med Jonas, den enda av oss som har fullvärdig jägarexamen. Vi körde ett pass på morgonen och ytterligare ett på kvällen. Utdelningen denna dag blev att Adam sköt en järpe.

Fredag: Vi kör ytterligare en skogfågeljakt. Vi hör många järpar, men dem var extremt svårflörtade. Sen vet jag inte om mina blåsljud i järpepipan var så vidare autentiska. Micke fick i allafall skottläge och sköt sin första järpe. Även Jonas hade turen på sin sida och sköt också en järpe. Tre fåglar skjutna av tre olika skyttar på 1,5 dags jakt är ändå en hyfsat bra utdelning.

Veckan blev ju bara bättre och bättre, men det är inte lätt när motivationen inte hänger med. Nästa vecka nu väntar ännu fler jaktäventyr vilket med all säkerhet medför ompackning av väskan och ytterligare några hundralappar fattigare. Inget att gråta över, bara att vänja sig.

Det är ju en naturguides vardag att packa ner, packa upp och packa om!

Älgjaktsveckan är över!

I fredags lämnade jag Umnäs. Kändes som att åka från det ena hemmet till det andra. En del av mitt hjärta lämnas kvar på varje plats jag bott på. Tärnafjällen känns verkligen som hemma. Nu när jag bor i Övertorneå, så är ju det hemma också.

Regnet öste ner ännu en dag. Jag är glad att jag inte följde med till skogen då. Det brukar vara skönare att åka bil i regn än i strålande sol, men i fredags var ett undantag. Vägunderhållningen är verkligen inte den bästa varken i Västerbotten eller Norrbotten. Ni kan ju tänka er hur en spårig vägbana ser ut i regnet. Bilen hade väldigt lätt för att vattenplana. Fanns ingen möjlighet till att slappna av och slököra, parerade konstant.

Inte tycks jag komma ifrån regnet. I lördags när vi för sista dagen den gångna veckan var iväg på älgjakt kom det ytterligare en blöt skur. Rapporten visade sol, men inte då. Vi hade som tur var endast en kort stund med regn. Platsen för dagen var läraren Helénes skogsmarker i närheten av Vitvattnet. Det var ett härligt gäng som mötte upp oss. Skön stämning i jaktlaget.

Krutgubben John vi byggde älgtorn med var han jag satt på pass med under förmiddagen. John sa åt mig att täcka vänstersidan så tog han högern. Om älgar kom min väg skulle jag låna hans bössa och skjuta. Vi såg först en räv visa sig två gånger inom skotthåll. Självklart sköt vi inte, det var ju älgarna vi jagade. Lite senare hör vi hundföraren Per-Arnes ena jämte skälla. Hon hade hittat älg som sprang rakt åt vårt håll.

Vi satt precis intill vägen och om älgarna kom förbi där gällde det att vara snabb med bössan. Precis som vanligt känns det lika plötsligt varje gång jag jagar och får syn på ett djur. Pulsen höjs direkt och sinnena skärps. Ko och kalv springer fem meter in i skogen på andra sidan vägen. John såg inget, men jag förklarade åt vilket håll dem sprang. Vi var bägge övertygade om att dem skulle korsa vägen, vilket dem såklart gjorde i full växel på ca 220 meters håll. Ingen idé att ens försöka avlossa ett skott.

Efter fikapausen gick jag och Malin med hundföraren. Samma jämte (tror hon hette Appi) som på förmiddagen började snabbt skälla på älg. Vi såg inget, men det blev spännande för passkyttarna som endast var 100 meter bort. Tyvärr såg dem älgen springa över grannens mark ynka 40 meter ifrån. Det var all action som blev, älgarna hade en bra dag i skogen. Sådant är det med jakten, inte får man skjuta varje dag inte!

Om jag ska sammanfatta älgjaktsveckan, vad har jag lärt mig?

- Flera andra djur än just dem man för tillfället jagar visar sig såklart mer när man sitter på pass. Denna vecka har jag sett sork, lemmel, lappuggla, lavskrika, nötskrika, sädesärla, fjällvråk, orrhönor, tjädertupp och räv. Samt hört björn.

- Jag vill ha en älghund. Det verkar vara den roligaste delen av älgjakten. Att sitta på pass är sällan lika spännande.

- Jag förstår ännu mer vikten av att lägga ofantligt många träningstimmar på att ge älghunden skogsvana. Ju tidigare man börjar spåra, desto lättare kommer det bli när jaktsäsongen väl sätter fart.

- Flera gånger har jag fått se vilken betydelse vinden har för djurens vittring. Att som jägare stå rätt i vind är A och O för om du ska få skjuta eller inte.

-Det kan vara svårare att skjuta på en älg som står nära än tvärtom. Jag har fått ännu mer respekt för jakten. Vill absolut inte bli skjutgalen och avlossa skott i onödan. Ha tålamod och invänta rätt skottläge.

- Rödpunktssikte på studsaren verkar himla bekvämt, jag ansåg det skaka mindre än att titta i ett kikarsikte.

- En bakkappa i gummi var inte fel. Finns otroligt många fina bössor, blir svårt att hitta en som jag fastnar för.

- Älgar kan vara segskjutna, enligt vissa personers åsikter är 9 gram för liten kula.

- Inte svårt att förstå varför så många jägare är bitna av älgjakten. Lika lätt är det att förstå varför dem är så less efter ett tag. Jag har själv skapat mig en hatkärlek till jakten. Lika spännande som frustrerande!

Bilderna nedan får sammanfatta känslorna den här veckan. En bild säger mer än tusen ord.

Jahapp det var älgjaktsveckan. Nu i veckan väntar nya äventyr och jaktformer. Redan idag ska vi ha teorilektion om skjutbara änder.