Förberedelserna fortsätter

Idag precis som igår har vi byggt älgtorn. Hela tre stycken snickra vi ihop sedan hjälpte vi Eskil, dagens handledare med att flytta några torn. Platsen för dagen var Kukasjärvi, granne med Vitvattnet.

För att ge er en uppfattning om hur långt i skogen vi egentligen är vill jag citera, kanske inte ordagrant, en Kukasjärvibo: "För att korsa järnvägen bort vid Vitvattnet måste man nästan vara onykter" Med andra ord ett "laglöst" område, hehe!

Jag kan hålla med om att älgtornsbygge kanske inte är världens mest relevanta uppgift för att lära sig mer om jakt/viltvård, men jag har haft roligt oavsett. Det känns kreativt att arbeta med händerna för att inte säga manligt, det är ju ändå hammare och såg vi har hanterat ;-)!

Mycket saker finns det att lära kring jakt och jag tänker verkligen ta tillvara veckorna vi har framför oss nu. Lyssna på tips om att läsa terrängen, få kunskap om djurens beteende samt kanske det viktigaste rent allmänt få mer erfarenheter av jakt.

Jag känner redan nu att kontaktnätet kommer växa rejält. Vi träffar så många nya ansikten dagligen och får erbjudanden till höger och vänster. Perfekt för mig och Micke som vill försöka stanna i trakterna. Igår fick jag erbjudande om att sitta på pass (uppsiktsjakt) med en erfaren älgskytt. Han sa att jag om tillfälle dök upp skulle jag få låna hans bössa, klämma åt avtryckaren och "sno" hans älg! Idag blev vi medbjudna på björnjakt! Mycket spännande, bara det finns tid över vill jag såklart tacka ja till erbjudandena.

Imorn ska vi lämna förberedelserna bakom oss och öva mer på den praktiska jakten. Lät som om vi får låna hagelbössor, så om jag har turen på min sida tänker jag panga hare. Vi ska nämligen jaga hare med hund. Hur det går får ni veta om några timmar.

Nu ska jag strax släcka lampan!

Startskottet har gått!

Det är snabba kast här på naturguidesutbildningen! Förra veckan var vi uppslukade av ettornas arrangemang och denna vecka har vi sadlat om till att enbart tänka jakt. Nja inte alla av oss, men jag, Malin, Adam och Micke har från idag och fem veckor framåt jakt/viltvård på schemat!

Ja startskottet har alltså gått. Idag var vi ute i vår nya lärare Helènes skog i närheten av Vitvattnet (mellan Övertorneå och Kalix) och byggde jakttorn. Vice jaktledare för jaktlaget där, tog vänligt emot oss. Han stod vid mötesplatsen beredd med sin fina fyrhjuling. Motorsågen, 5" spik, hammare och plankor fyllde såklart släpet.

Dagen har varit skön, lugnt och sansat tempo! Inte för att jag tror att nån i jaktgruppen kände att vi jobbade ihjäl oss idag, men vi fick mycket beröm av vår krutgubbe till handledare. Han var säkert mycket nöjd med att själv slippa den fysiska ansträngningen!

Inte blev denna dag ett dugg sämre av att solen stod högt på himmelen och värmde luften till rena rama sommarkänslan. Det var lite bistert imorse och jag hade inga förhoppningar om att få en vacker och framförallt varm förmiddag. Hösten börjar få ett grepp om träden, men än har inte sensommaren släppt taget!

Jag tänkte ändra mitt mönster något och skriva blogg varje dag istället. Nu under jakt/viltvårdskursen i allafall.

Vi hörs imorn igen!

0-ning för gröngölingarna!

Så har ännu en vecka i vackra Tornedalen passerat. Klassen har varit fullt upptagna med förberedelser/genomförande av nya naturguideselevernas första tur. Lidapin med Gaidi AB är "företaget" bakom arrangemanget och visst har vi alla fått bekänna färg. Adam, chefsguide denna gång har gjort en välplanerad tur och tillsammans med sina klasskamrater har vi jobbat hårt för att ge gröngölingarna en oförglömlig naturupplevelse!

I måndags efter lunch fram till sena eftermiddagen höll vi på med diverse förberedelser, dessutom gick hela tisdagen åt. Vi avslutade planeringsmötet vid 22-tiden. Då var det skönt att komma i säng för onsdagen skulle bli en tidig start. Alarmet vrålade ut sitt ringande ljud redan klockan 0530. Ingen vettig människa går säkert upp denna omänskligt tidiga timma, men är vi naturguider så är vi!

0730 startade äventyret för våra gäster, naturguidesettorna. Entusiastiska som bara den var alla i tid och stod nästan och hoppade av iver på skolgårdens gräsmatta. Deras nya fina märkesryggsäckar var prydligt uppradade och jag tror många av ettorna hade nya kläder på sig och skulle för första gången prova vad dem gick för.

Precis som våran 0-ning/introvecka startade turen med paddling i Poustijokki och vidare ut i Poustijärvi. Vi får väl kalla den delen för "the third best canoetrip ever"!. Vi har definitivt inte kopierat förra årets arrangemang rakt av, men däremot valt ut godbitarna och lagt till annat. Självklart genomsyrades hela upplägget av Adams favoritämnen, överlevnad och hårt fysiskt arbete!

Efter paddlingen fick dem gå en bit till deras läger, mitt ut i skogen. Där stod jag och Malin och väntade med saft. Värmen tar på och när man blir svett blir man även törstig! Vi lyckade pricka in riktig sommarvärme onsdag och torsdag både dagarna före och efter förra veckan innehöll regn.

The flying midget, Iso Golli, Big Mike och jag Ankan hade förberett i lägret genom att gräva ut en eldstad och kört ut all utrustning vi behövde till matlagning mm. Alla vi i klassen fick roliga smeknamn och bar namnskylt för att visa att vi var guider, ja menar om ni fundera på dem konstiga namnen!

När ettorna haft sin vätskepaus sattes dem direkt i hårt arbete. Vi lät dem bygga lägret med rejält dass, sätta upp tält och tarp, bygga vindskydd osv. Vi var underhållna av deras kreativitet och ettorna hade roligt under genomförande. Snacka om lyckat, samt att det var en bra teambuildingövning.

Dag två blev en tidig start för oss alla. Frukosten serverades 0700, så att allt på schemat skulle hinnas med. Ettorna fick i uppgift att första återställa lägret, vi ville inte lämna några spår efter oss alls. Sedan blev dem uppdelade i grupper och skulle på egen hand orientera sig upp på ett berg med fantastisk utsikt över Poustijärvi. Big Mike, Laaksi samt Gaidi var dagens vilseledare. Väl uppe på berget delade guiderna ut barnsligt goda fikapaket med festis, Palle Kuling-choklad och banan. Det fanns även lite nötter åt alla!

Efter fikat gick alla i gemensam trupp mot skolans stuga i Honkanenjärvi. Längst med vägen väntade ett överraskningsmoment. Ettorna skulle sättas på prov i en stressad situation i form av en sjukvårdsövning! Den var väl mer eller mindre uppskattad, men jag tror ändå det var bra att få en inblick i hur snabbt det kan vända och att man som guide inte alltid har full kontroll över situationen.

Efter sjukvårdsmomentet kom jag och The flying midget med hamburgelunchen. Klockan hade dragit iväg, alla var jättehungriga. Tror det var mycket uppskattat! Under lunchen fick dem en direkt utvärdering om hur det gick och vad alla kände under sjukvårdsmomentet. Jag vill ge en stoooor eloge till allmän klass som var våra duktiga statister. Kanonbra skådespeleri!

Väl i Honkanen hade vi tänkt att ettorna skulle bära ved och sedan tillverka sina egna fiskespön. Meningen var att göra en guideövning med att bygga en eldstad, grilla fisk och underhålla gäster med en historia. Men vi skippa hela grejen, ettorna var trötta och fick välförtjänt vila framför brasan istället.

Eftermiddagen/kvällen spenderades mycket åt bad och bastu. Avslappning och belöning efter hårt fysiskt arbete är viktigt. Om vissa moment längst med vägen varit i den negativa andan, så har vi i allafall lyft humören med att avsluta positivt. Tyvärr fick vi lite regn till fredagens frukost, men på utvärderingen var alla ändå i stort sett helt nöjda med hela vårt arrangemang. Maten var god, så det är jag nöjd med. Det var ju mitt ansvarsområde denna tur. Om dem inte hade uppskattat maten hade det säkert blivit fler negativa saker.

Slutet gott, allting gott! Numera NG2 har återigen levererat och Rolf gav oss mestadels positiv beröm!

Bilder kommer!

Nya elever och fiske i Kengis

Denna vecka gör jag en specialare, då jag har ont om tid får min kära sambo gästsskriva på min blogg. Detta hände förra veckan med Mickes egna ord beskrivet:

Måndagen började med upprop i aulan för alla elever som har kommit. Kul att se många nya, förväntansfulla ansikten!

Då vi är ansvariga för ett litet arrangemang för de nya naturguiderna fortsatte dagen med planering av detta.

Tisdagen var det genomgång av regler och policys samt mer planering.

Under eftermiddagen hade vi besök av en före detta naturguide elev. Han heter Alex Bermudez och kommer från Costa Rica! Han hade gått på skolan 2003-2004. Han arbetar som guide i Costa Rica och berättade om sitt arbete, mycket intressant att lyssna på!

På kvällen åkte vi till en fin liten stuga vid Kengis bruk i Pajala, för att ha fiske med Lars Munk!

(Lars Munk är ansvarig lärare för fiskeguide utbildningen)

Då vi naturguider är vana vid att tälta och leva lite enkelt när vi är ute, så var detta raka motsatsen!

Jag räknar upp följande; riktig toalett med dusch, kök, kylskåp, elström, bastu, detta var himmelriket!

Det bästa av allt, tjugo meter ner till älven och fritt fiske!

Onsdag till fredag.

Vi börjar med genomgång av fiskeutrustning, spön, linor, flugor, rullar. Det var inriktat mot flugfiske så även en del kastteknik blev det ju.

Lars Munk driver en liten friluftsbutik med en hel del fiskeutrustning så vi åkte dit och fick en genomgång av olika fiskespön, drag, och mera linor, man insåg att det finns hur mycket saker som helst inom fiskehobbyn!

Veckan var omväxlande med eget fiske kombinerat med teorilektioner med Munk. Han gick igenom hur vi läser vatten, vilka fiskar som står vart, hur det är att arbeta som fiskeguide mm.

För att ni läsare ska förstå hur pass fiske intresserad som vår lärare Munk faktiskt är ska jag berätta följande exempel:

En klasskompis hade med sina hundar, en av hundarna har en stor yvig svans. Med drömmande blick säger Munk, ”tänk vilka fina flugor man kan binda av din svans”!

Nu undrar ni kanske om vi fick nån fisk!? Det fick vi!

Undertecknads första fisk på flugspö blev en id! Men vi fick också harr, öring och en klasskompis hade turen att få en lax!

// Vår cowboy Mikael Carlsson

10-dagars vandring i Sarek!

Jag fick inte nog av fjälläventyr i Kebnekaise, snarare såg jag väldigt mycket fram emot klassens Sarektrip och 10-dagars vandringen. Jag visste att den väntade andra skolveckan efter sommarlovet. Min tanke var att ha tränat upp flåset under ledigheten. Vet INTE hur det blev med det, men jag var i allafall mentalt förberedd på vad som komma skulle!

Fjällvandring sommartid, det låter ju fantastiskt. I själva verket är det inte alltid lika underbart med en nyckfull terräng och snabba väderomslag. Augusti är en riktigt vansklig Sarekmånad enligt vår guide Cecilia. Vädret kan vara både högsommarvärme eller ett kall och regnigt höstklimat. Vi hade en himla tur med vårt lyckosamma väder, precis som förra årets tvåor hade vi vädergudarna på vår sida! Vi fick många soltimmar, inga stormvindar och lite regn.

Vårat Sarekäventyr både började och slutade i Kvikkjokk. Vi hade en rejäl vandring i blandad terräng framför oss och det kändes att det skulle bli en tuff resa redan på parkeringen när dem skiftande tunga ryggsäckarna slängdes upp på ryggarna. Vi var vandringsklara vid 1500-tiden så första dagen gick vi endast 6 km. Det låter lite, men jag måste erkänna att det var en ganska skön start. Jag var klibbig på hela kroppen efter ansträngningen i den nästan tropiska värmen, sönderbiten av hundratals knott och kände mina axlar ömma när ryggsäcken åkte av. Dessutom lyckades jag pricka in en förkylning lagom till Sarekäventyret som jag fick kämpa med i några dagar.

Dag två var tung för förkylningen. Jag kände mig tung i huvudet och bihålorna var helt igentäppta. Vi gick över en hel del myrar och genom skogsmark. Det har sin tjusning som allt annat, men jag kände att jag verkligen ville se fjäll. Mot dagens slut fick jag min belöning när vi slog läger vid en sjö vid foten av Pårtemassivet och alldeles i närheten av Pårek sameviste. Obeskrivligt vackert!

Tredje vandringsdagen var ett enda långt glädjeskutt. Förkylningen började lätta, fast väskan var inte dugg lättare. Denna dag var det min tur att bära tältet och det väger säkert 4 kg extra! Micke orienterade oss rakt över berget. Vi hade en lång stigning uppför för att sedan få en brant sluttning nedför. Precis innan ravinerna och utförsvandringen började, öppnade ett fantastiskt landskap upp sig. Berg, glaciärer, stor slätt med massvis av renar samt en vild fors såg vi från vår mäktiga utsiktsplats. Vi kunde även skymta den hängbro vi skulle passera för att nå dalen där vi slog upp tälten för tredje natten.

Fjärde dagen blev en vilodag då ömma knän börjar ge sig tillkänna. Vi har ingenting emot att stanna på denna magiska plats ytterligare en natt och får oss en skön promenad utan tung packning bort mot den dal det är tänkt att vi ska gå genom dagen därpå.

Tyvärr blev det inget av vår planerade trip härifrån. En klasskamrats onda knä besvärade henne lite mer än hon tänkt, så vi ville inte riskera att förvärra skadan. På vår femte dag startade istället plan C och färden tillbaka mot bilen. Denna dag var det jag som orienterade oss i regnet över bergskullar och fjällbäckar samt genom videsnår och blöt mark. Vi tog den lättare vägen tillbaka och fick där ändå variation på färden ner till bilen.

Vissa klasskamrater hade inte heltäckande regnkläder när vi gick där i det isande vattenfallet från skyn. Så fort vi stod stilla blev några av oss kallare än andra. Vi tog därmed beslutet att slå läger tidigt och luncha i tälten. På eftermiddagen lättade dimman och en blå himmel målade över den gråa kulissen omkring oss. Jag och Micke höjde humören med att plocka blåbär till vår delikata pannkaksmiddag med smält mintchoklad.

En lägerplats till hann vi med innan vi den sjunde dagen åter var nere i Kvikkjokk. Vi hade möjligheten att åka upp med bilen till ett annat berg och gå en betydligt flackare stig mot Aktse. Tanken från vår entusiastiska guide var god men hela klassen var överrens om att fjälläventyret var över när vi klev in i blå bussen. Det var helt hopplöst att ladda om ytterligare en gång!

Den allra viktigaste lärdomen från Sarekäventyret är just att det sällan blir som man tänkt sig. Det är oerhört viktigt att som guide kunna vara flexibel och ha i åtanke minst en reservplan. Allt kan hända på tur, särskilt en fjälltur. En bra guide ska kunna hantera alla situationer och vara beredd på det oförberedda.

Jag kan erkänna att det till visst del kändes surt att lämna fjällen, men jag var samtidigt väldigt medveten om att gruppens välmående går i första hand. Det viktigaste vara att vi i samlad trupp säkert kom hem igen, vilket vi också gjorde! Fjällen står ju kvar och ni kan ge er tusan på att jag ska återvända för jag har verkligen fått blodad tand för Sareks Nationalpark!

Bota ni (k), så lär vi!

Kokta hundlokarötter, somrig sallad med ängssyra samt snittar med gräddig brännässlepuré sköljdes ner med två olika grönte av bladen på röllika och mjölkört (rallarros).

- " En delikatess" som vår berömde samevän skulle sagt ;-)!

Som jag har nämnt tidigare: Vi är tillbaka, skolan har startat igen! Redan 25 juli började allvaret igen med en hektisk botanikvecka fylld av korvstoppning för hjärnan! Vi har utöver att lärt oss hitta i floran (nyckla växter), gått i olika vegetationszoner och letat växter. Många av dessa har vi sedan tagit med till skolan för att göra ett klassherbarium.

Vi har rört oss i blandskog, på myrar, kring vägkanter, längst med Torne älv, runt sjöar och bäckar samt på ängsmark. Ibland har vi besökt naturreservat, vilket komplicerar inlärningen ytterligare då vi inte fick plocka upp växten och titta närmre på den i klassrummet.

Nu minns jag inte exakt (det var ju faktiskt över en vecka sen) men jag tror vi hade över 150 växter i samlingen när veckan var slut och ytterligare 30 hade vi dessutom tittat på i naturen.

Första dagarna gick det bra att hålla isär allt, men sen när det kom flera stycken, särskilt gräs, som för det otränade ögat var väldigt lika varandra då började det bli jobbigt!

Jag kände mig lagom förvirrad när veckan var slut, men jag insåg samtidigt att jag lärt mig massor. Lite förvånad över hur lätt det ändå gick in i huvudet och stannade där i minnesbanken. Fler än jag måste ha lärt sig ett och annat för när Rolf satte oss på prov, hade ingen alla fel! Jag tror faktiskt alla oavsett tidigare intresse för växter tyckte veckan var intressant och givande.

Särskilt givande enligt mitt tycke är just kunskap om dem ätbara växterna. Det anser jag är en ovärderlig kunskap att ha som naturguide. Det har blivit mycket praktiskt arbete och det är ett suveränt sett att lära sig på. Känsel, lukt och smak är sinnena som jobbat hårt under botanikveckan.

Jag kan nämna att vi är väldigt inne på växter just nu och vårt Sarekäventyr blev mycket repetition av våra färska kunskaper. Vår guide blev imponerad och jag hoppas även allas vår biolog Rolf också blir det!

Fjälläventyr kring Kebnekaise

Så kom äntligen den vecka vi sett fram emot så mycket, vi skulle fara mot Nikkaloukta för att starta vår färd mot Kebnekaise. Ett fem dagar långt äventyr fyllt av faror, spänning, smärta, glädje och nån enstaka överraskning!

Det spöregnade och temperaturen höll sig stadigt låg. Dimman tjock och tät blev ett lock över den annars så vackra omgivningen. Vi hade endast några meters sikt. Inget inte ens vädret fick knäcka oss denna eftermiddag för vi hade bestämt oss att klara alla utmaningar i vår väg mot Sveriges högsta topp, Kebnekaise.

Vi betalade för parkering inne på Nikkalouktas fjällstation, åt våran smaskiga bönor/bacon lunch tillagad på spritköket och startade den tunga vandringen 19 km mot nästa fjällstation. Jag ska inte säga att det på nåt sett kändes som en omöjlig uppgift, men det kändes långt. Två mil är inget man bara går sådär plus med packning denna gång. Vi fick minsann bita i det sura äpplet ordentligt för den sista kilometern kändes evigt lång!

Trötta och hungriga slog vi snabbt läger med vårt lånade Bergans tält. Vi var två av många tältare som delade samma vision; att några timmar senare se sig själv högst upp på Sydtoppen! Innan vi lagade mat satte jag igång mobilen och slängde ett öga på klockan. När jag insåg hur snabbt vi egentligen hade gått ändrades min något ansträngda min till ett svagt leende. Jag var riktigt nöjd med min insatts att på 6 h på mina egna ben förflytta mig 19 km i lätt uppförslutande stenig och blöt terräng. Medeltiden att gå på enligt informationshäftet var 4-6h och vi hade klarat det!

Det var knappast en god natts sömn trots slitna ben och en trött överkropp. Underlaget kändes hårt och det värkte lite här och var. Vi vaknade inte ur vår ytliga sömn till direkt strålande väder, snarare tvärtom. Det hade blivit kallare och riktigt blåsigt. Vi hade inte vädrets makter med oss, vilket jag tror var tur i oturen för vi trots att pannbenet så gärna ville gå upp, hade inte orkat anstränga våra redan värkande muskler för en sån tuff fysisk prestation!

I två dagar till var vi inregnade/inblåsta eller hur man nu ska uttrycka sig. Det tog på tålamodet att vänta ut bättre väder när vi så gärna ville bestiga det massiva berget. Vi höll oss ganska stilla föra att vila kroppen, men vi tog oss två promenader i allafall. Ena dagen gick vi blomsterstigen som STF arrangerat. Vi tänkte imponera lite på Rolf och ligga steget före våra klasskamrater när skolan började igen och vi skulle ha botanik hela första veckan.

Andra promenaden blev ett lite längre äventyr ner mot jättegrytfältet i en av många forsar i trakten. Vi hade piskande iskallt regn och hagel på oss samt blåst under hela färden. Ingen direkt behaglig upplevelse, men definitivt en äventyrlig utmaning!

När vädret vände efter några dagars vila mer eller mindre, var vi väldigt sugna på att äntligen få bestiga Kebnekaise. Vi var inställda på hur jobbigt det skulle bli och samtidigt fast beslutna om att klara det vad som än hände på vägen. Dem första kilometrarna flög vi fram, först i dalen, sen att skråa första sluttningen innan allvaret började. Stigen blev allt smalare och brantare när vi följde en bäck med forsande glaciärvatten. Flåset började bli allt tyngre och benen lite segare. Bitvis var det fruktansvärt brant!

Väl inne i första dalen, Kitteldalen, flera höjdmeters stigning från Keb Fjällstation var det ingen

lek längre. Glädjen över att ha klarat branten dog rätt snabbt när vi fick syn på dem ännu brantare bergstopparna omkring oss. Vi var tvungna att klättra upp och ner för dessa i farligt rullgrus och dimma för att nå slutmålet.

Efter en rejäl kraftansträngning och flera timmar senare nådde vi nästa dal, Kaffedalen. Nu kan det inte vara så långt tänkte vi. Fy vad vi lurade oss själva till att tro att det skulle bli lätt härifrån! Vi skulle upp för ännu en brant rullstens sida, förbi toppstugan, upp till snögränsen och ännu en bit innan Sydtoppen präktigt sträckte på sig framför våra ögon.

Med en lätt suck sa jag till Micke att det var bäst att stanna nere i Kaffedalen och käka lunch. Det blåste friskt och torrsnö som knappt täckte marken yrde omkring oss. Här insåg vi våra två små misstag denna tur. Vi hade endast Mickes gaskök att förlita oss på och det ville med nöd och näppe fungera till att värma en av våra två portioner. Sedan hade vi endast kallvatten, hade vi tänkt till att få med en termos i packningen skulle våra strupar kunna blötas med varm dryck som skulle tina upp våra vindpinade kroppar. Istället drack vi nästan kall buljong och halvkokt fullkornspasta!

Mitt i allt detta kom dagens överraskning; jag blev extremt nödig. Ni vet sådär ont-i-magen-krampaktigt att man bara måste bajsa på stört. Jag hade inget val än att försöka gömma mig bland stenblocken med rumpan i vädret och göra nummer två. Burra, men guuuuuud va skönt det kändes efteråt!

När vi kommit en bit upp i nästa brant kom magsmärtorna tillbaka och gjorde mig alldeles svag. Herregud, tänkte jag, detta är inte sant. Jag var nödig igen, men höll mig så gott jag kunde. Vi hade ju hört talas om en toppstuga och jag hoppades innerligt att där även fanns ett dass. Precis innan toppstugans tak skymtar för våra ögon

hör jag en röst som säger: "Nu är det inte långt kvar, över kullen där bara!" I samma veva spricker molnen upp och en klarblå himmel visar sig. Allt kändes lättare, inte ens magsmärtorna var längre närvarande.

Vi bestämde oss för att gå vad jag tror är ca 200 m upp till toppen innan jag sätter mig på dass. Det visade sig vara lite längre än så och jag kämpar verkligen mot mina naturliga behov! Det var såååå värt all smärta när vi satt där på toppen med en fantastisk utsikt! Vi fick höra att 10 dagar per år är sikten klar och vi hade turen att pricka in en av dem dagarna! Min glädje över att ha nåt mitt mål när jag satt där på Sveriges högsta topp måste ha blockerat mina signaler till hjärnan att jag fortfarande var nödig, för just i den stunden kände jag inget alls. Jag var bara upprymd av en härlig känsla!

Det var brant, smalt och halt på toppen, efter en stund fick jag nästan svindel och kände paniken av att kunna ramla ner i nån av glaciärerna. Jag vågade inte ställa mig upp utan gled på rumpan ner, barnsligt roligt (fast brallorna sprack)! Jag sprang ner i ultrarapid hela vägen tillbaka till toppstugan, fast besluten att hinna till dass innan jag fick en överraskning i brallan. Jag vann racet och suckade ännu en gång en glädjens suck över att bli av med dem fruktansvärda magsmärtorna. Vi skyller på att torrfoder (egentorkad mat och pulver) röjde runt i magen ordentligt! Hemsk, men samtidigt komisk sidoberättelse i det hela.

Det tog 7,5h upp och 4,5h ner. Vägen ner var ändå inte enkel. Varje steg jag tog gjorde ont i knäna, men jag visste att det bara fanns en väg och det var ner! Vi hade varken proviant eller kläder för en natt på ett vindpinat fjäll. Vi var tvungna oavsett pris att komma tillbaka till tryggheten i tältet. Ibland var jag så slut att knäna bara vek sig. Jag hade ingen styrsel alls och mina spaghettiben kunde inte hålla emot. Jag fick en fjantig liten skada i ett av fallen. Jag lyckades skrapa upp lillfingret och det blödde väldigt rikligt. Vi hade första hjälpen med oss, så det kunde snabbt plåstras om.

Väl nere på fjällstationen igen hade kroppen fått nog av hårda ansträngningar och vi bokade helikopter hem. Pannbenet kallar det fusk, men kroppen sa åhhh va skönt! Vi hade inte klarat att med packning gå 19 km tillbaka till bilen. Nu fick vi ju istället ännu en första-gången-upplevelse med helikopter. Färden tog 6 minuter istället för 6h. Lite skillnad va?!

En upptäcksfärd på Öland!

Väl framme stannade vi bilen några 100 meter ifrån campingen och smög och sedan in i Fridas husvagn utan att väcka henne. Sovsäckarna var råa, men vi fick snart upp värmen och föll i en djup välförtjänt sömn. När vi vaknade några timmar senare av att solens strålar värmde i ansiktet var det redan midsommarafton!

Färden startade en torsdagkväll, i bil från Jönköping mot Byxelkrok på norra Öland. Det var perfekt resväder; grå himmel, lite duggregn och kring 10 grader varmt. En klassisk svensk sommar med andra ord. Resan blev lååång och trist för vägen genom dem småländska skogarna var mörk och fantasilös. Dåligt asfalterat underlag och täta granar så långt ögat nådde i flera 10-tals mil.

Jag var glad åt att vara tillbaka på min gamla arbetsplats på den mysiga lilla campingen intill havet. Jag gladdes åt att få fira en riktig midsommar, dessutom med trevligt sällskap. Jag har jobbat nästan alla högtider under åren, så firande är det minsta jag haft tid med.

Vi avnjöt denna midsommarmorgon, som varje dag på Öland, en underbar frukostbuffé. Färska frallor beställda från Bödas bageri stod framdukat på bordet. Sedan var jag extremt sugen på att sätta mig på cykeln och få visa Micke och Frida runt på alla smultronställen jag och min tidigare kollega upptäckte under vår campingsommar.

Några timmar senare lagom varma och lite stumma i benen, hann vi precis tillbaka till Pelles midsommartal, resningen av stången samt den ceremoniella dansen kring stången ackompanerade av lokala dragspelsmusiker. Micke med sina två vänsterfötter, stod med min kamera i högsta hugg när jag blanda mig med barnen och svängde mina lurviga!

Senare på kvällen kom vildmarkskocken Frida till sin rätt och grillade fläskytterfilé till oss. Vi avnjöt en härlig middag i sällskap av campingens andra gäster vid ett långbord. Ni undrar kanske vart sillen tog vägen? Den tog Micke och Frida till lunchen när jag tugga i mig egengjord skagenröra istället.

Vi hade tur med vädret får jag säga, nån dag med regn annars strålande sol och tropisk värme. Det var riktigt skönt att få svalka sig i havet och sola på den finkorniga sandstranden. Tyvärr tror jag inte min sambo med sin ömtåliga hy njöt lika mycket av den starka solen!

Efter många besökta platser och härliga upptåg var det dags att lämna Frida, Tokenäs camping och Byxelkrok. Med blandade känslor styrde vi bilen söderut mot bron och Kalmar igen. Men äventyren var inte riktigt slut då vi i ett spontant ögonblick bestämde oss för att göra ett stopp vid nöjesparken. Djurpark, vattenland och nöjesfält i ett.

Nu kom även Mickes barnasinne fram och vi stojade runt bland barnen i piraternas värld och åkte rutschkana som alla andra tills vi kiknade av skratt. Innan vi kom till vattenlandet hade vi gått ett varv bland alla djur uppspelta till tusen och sedan fick jag utlopp för all min energi när vi åkte radiobilarna på tivolit.

Det var länge sedan jag hade så barnsligt roligt som den dagen och definitivt ett äventyr att minnas från den snart gångna sommaren. Den fortsatta färden hemåt Jönköping gick väldigt lätt, då två utmattade själar i tysthet trivdes i varandras sällskap med varsitt stort leende på läpparna!