Fjälläventyr kring Kebnekaise

Så kom äntligen den vecka vi sett fram emot så mycket, vi skulle fara mot Nikkaloukta för att starta vår färd mot Kebnekaise. Ett fem dagar långt äventyr fyllt av faror, spänning, smärta, glädje och nån enstaka överraskning!

Det spöregnade och temperaturen höll sig stadigt låg. Dimman tjock och tät blev ett lock över den annars så vackra omgivningen. Vi hade endast några meters sikt. Inget inte ens vädret fick knäcka oss denna eftermiddag för vi hade bestämt oss att klara alla utmaningar i vår väg mot Sveriges högsta topp, Kebnekaise.

Vi betalade för parkering inne på Nikkalouktas fjällstation, åt våran smaskiga bönor/bacon lunch tillagad på spritköket och startade den tunga vandringen 19 km mot nästa fjällstation. Jag ska inte säga att det på nåt sett kändes som en omöjlig uppgift, men det kändes långt. Två mil är inget man bara går sådär plus med packning denna gång. Vi fick minsann bita i det sura äpplet ordentligt för den sista kilometern kändes evigt lång!

Trötta och hungriga slog vi snabbt läger med vårt lånade Bergans tält. Vi var två av många tältare som delade samma vision; att några timmar senare se sig själv högst upp på Sydtoppen! Innan vi lagade mat satte jag igång mobilen och slängde ett öga på klockan. När jag insåg hur snabbt vi egentligen hade gått ändrades min något ansträngda min till ett svagt leende. Jag var riktigt nöjd med min insatts att på 6 h på mina egna ben förflytta mig 19 km i lätt uppförslutande stenig och blöt terräng. Medeltiden att gå på enligt informationshäftet var 4-6h och vi hade klarat det!

Det var knappast en god natts sömn trots slitna ben och en trött överkropp. Underlaget kändes hårt och det värkte lite här och var. Vi vaknade inte ur vår ytliga sömn till direkt strålande väder, snarare tvärtom. Det hade blivit kallare och riktigt blåsigt. Vi hade inte vädrets makter med oss, vilket jag tror var tur i oturen för vi trots att pannbenet så gärna ville gå upp, hade inte orkat anstränga våra redan värkande muskler för en sån tuff fysisk prestation!

I två dagar till var vi inregnade/inblåsta eller hur man nu ska uttrycka sig. Det tog på tålamodet att vänta ut bättre väder när vi så gärna ville bestiga det massiva berget. Vi höll oss ganska stilla föra att vila kroppen, men vi tog oss två promenader i allafall. Ena dagen gick vi blomsterstigen som STF arrangerat. Vi tänkte imponera lite på Rolf och ligga steget före våra klasskamrater när skolan började igen och vi skulle ha botanik hela första veckan.

Andra promenaden blev ett lite längre äventyr ner mot jättegrytfältet i en av många forsar i trakten. Vi hade piskande iskallt regn och hagel på oss samt blåst under hela färden. Ingen direkt behaglig upplevelse, men definitivt en äventyrlig utmaning!

När vädret vände efter några dagars vila mer eller mindre, var vi väldigt sugna på att äntligen få bestiga Kebnekaise. Vi var inställda på hur jobbigt det skulle bli och samtidigt fast beslutna om att klara det vad som än hände på vägen. Dem första kilometrarna flög vi fram, först i dalen, sen att skråa första sluttningen innan allvaret började. Stigen blev allt smalare och brantare när vi följde en bäck med forsande glaciärvatten. Flåset började bli allt tyngre och benen lite segare. Bitvis var det fruktansvärt brant!

Väl inne i första dalen, Kitteldalen, flera höjdmeters stigning från Keb Fjällstation var det ingen

lek längre. Glädjen över att ha klarat branten dog rätt snabbt när vi fick syn på dem ännu brantare bergstopparna omkring oss. Vi var tvungna att klättra upp och ner för dessa i farligt rullgrus och dimma för att nå slutmålet.

Efter en rejäl kraftansträngning och flera timmar senare nådde vi nästa dal, Kaffedalen. Nu kan det inte vara så långt tänkte vi. Fy vad vi lurade oss själva till att tro att det skulle bli lätt härifrån! Vi skulle upp för ännu en brant rullstens sida, förbi toppstugan, upp till snögränsen och ännu en bit innan Sydtoppen präktigt sträckte på sig framför våra ögon.

Med en lätt suck sa jag till Micke att det var bäst att stanna nere i Kaffedalen och käka lunch. Det blåste friskt och torrsnö som knappt täckte marken yrde omkring oss. Här insåg vi våra två små misstag denna tur. Vi hade endast Mickes gaskök att förlita oss på och det ville med nöd och näppe fungera till att värma en av våra två portioner. Sedan hade vi endast kallvatten, hade vi tänkt till att få med en termos i packningen skulle våra strupar kunna blötas med varm dryck som skulle tina upp våra vindpinade kroppar. Istället drack vi nästan kall buljong och halvkokt fullkornspasta!

Mitt i allt detta kom dagens överraskning; jag blev extremt nödig. Ni vet sådär ont-i-magen-krampaktigt att man bara måste bajsa på stört. Jag hade inget val än att försöka gömma mig bland stenblocken med rumpan i vädret och göra nummer två. Burra, men guuuuuud va skönt det kändes efteråt!

När vi kommit en bit upp i nästa brant kom magsmärtorna tillbaka och gjorde mig alldeles svag. Herregud, tänkte jag, detta är inte sant. Jag var nödig igen, men höll mig så gott jag kunde. Vi hade ju hört talas om en toppstuga och jag hoppades innerligt att där även fanns ett dass. Precis innan toppstugans tak skymtar för våra ögon

hör jag en röst som säger: "Nu är det inte långt kvar, över kullen där bara!" I samma veva spricker molnen upp och en klarblå himmel visar sig. Allt kändes lättare, inte ens magsmärtorna var längre närvarande.

Vi bestämde oss för att gå vad jag tror är ca 200 m upp till toppen innan jag sätter mig på dass. Det visade sig vara lite längre än så och jag kämpar verkligen mot mina naturliga behov! Det var såååå värt all smärta när vi satt där på toppen med en fantastisk utsikt! Vi fick höra att 10 dagar per år är sikten klar och vi hade turen att pricka in en av dem dagarna! Min glädje över att ha nåt mitt mål när jag satt där på Sveriges högsta topp måste ha blockerat mina signaler till hjärnan att jag fortfarande var nödig, för just i den stunden kände jag inget alls. Jag var bara upprymd av en härlig känsla!

Det var brant, smalt och halt på toppen, efter en stund fick jag nästan svindel och kände paniken av att kunna ramla ner i nån av glaciärerna. Jag vågade inte ställa mig upp utan gled på rumpan ner, barnsligt roligt (fast brallorna sprack)! Jag sprang ner i ultrarapid hela vägen tillbaka till toppstugan, fast besluten att hinna till dass innan jag fick en överraskning i brallan. Jag vann racet och suckade ännu en gång en glädjens suck över att bli av med dem fruktansvärda magsmärtorna. Vi skyller på att torrfoder (egentorkad mat och pulver) röjde runt i magen ordentligt! Hemsk, men samtidigt komisk sidoberättelse i det hela.

Det tog 7,5h upp och 4,5h ner. Vägen ner var ändå inte enkel. Varje steg jag tog gjorde ont i knäna, men jag visste att det bara fanns en väg och det var ner! Vi hade varken proviant eller kläder för en natt på ett vindpinat fjäll. Vi var tvungna oavsett pris att komma tillbaka till tryggheten i tältet. Ibland var jag så slut att knäna bara vek sig. Jag hade ingen styrsel alls och mina spaghettiben kunde inte hålla emot. Jag fick en fjantig liten skada i ett av fallen. Jag lyckades skrapa upp lillfingret och det blödde väldigt rikligt. Vi hade första hjälpen med oss, så det kunde snabbt plåstras om.

Väl nere på fjällstationen igen hade kroppen fått nog av hårda ansträngningar och vi bokade helikopter hem. Pannbenet kallar det fusk, men kroppen sa åhhh va skönt! Vi hade inte klarat att med packning gå 19 km tillbaka till bilen. Nu fick vi ju istället ännu en första-gången-upplevelse med helikopter. Färden tog 6 minuter istället för 6h. Lite skillnad va?!