Jag fick inte nog av fjälläventyr i Kebnekaise, snarare såg jag väldigt mycket fram emot klassens Sarektrip och 10-dagars vandringen. Jag visste att den väntade andra skolveckan efter sommarlovet. Min tanke var att ha tränat upp flåset under ledigheten. Vet INTE hur det blev med det, men jag var i allafall mentalt förberedd på vad som komma skulle!
Fjällvandring sommartid, det låter ju fantastiskt. I själva verket är det inte alltid lika underbart med en nyckfull terräng och snabba väderomslag. Augusti är en riktigt vansklig Sarekmånad enligt vår guide Cecilia. Vädret kan vara både högsommarvärme eller ett kall och regnigt höstklimat. Vi hade en himla tur med vårt lyckosamma väder, precis som förra årets tvåor hade vi vädergudarna på vår sida! Vi fick många soltimmar, inga stormvindar och lite regn.
Vårat Sarekäventyr både började och slutade i Kvikkjokk. Vi hade en rejäl vandring i blandad terräng framför oss och det kändes att det skulle bli en tuff resa redan på parkeringen när dem skiftande tunga ryggsäckarna slängdes upp på ryggarna. Vi var vandringsklara vid 1500-tiden så första dagen gick vi endast 6 km. Det låter lite, men jag måste erkänna att det var en ganska skön start. Jag var klibbig på hela kroppen efter ansträngningen i den nästan tropiska värmen, sönderbiten av hundratals knott och kände mina axlar ömma när ryggsäcken åkte av. Dessutom lyckades jag pricka in en förkylning lagom till Sarekäventyret som jag fick kämpa med i några dagar.
Dag två var tung för förkylningen. Jag kände mig tung i huvudet och bihålorna var helt igentäppta. Vi gick över en hel del myrar och genom skogsmark. Det har sin tjusning som allt annat, men jag kände att jag verkligen ville se fjäll. Mot dagens slut fick jag min belöning när vi slog läger vid en sjö vid foten av Pårtemassivet och alldeles i närheten av Pårek sameviste. Obeskrivligt vackert!
Tredje vandringsdagen var ett enda långt glädjeskutt. Förkylningen började lätta, fast väskan var inte dugg lättare. Denna dag var det min tur att bära tältet och det väger säkert 4 kg extra! Micke orienterade oss rakt över berget. Vi hade en lång stigning uppför för att sedan få en brant sluttning nedför. Precis innan ravinerna och utförsvandringen började, öppnade ett fantastiskt landskap upp sig. Berg, glaciärer, stor slätt med massvis av renar samt en vild fors såg vi från vår mäktiga utsiktsplats. Vi kunde även skymta den hängbro vi skulle passera för att nå dalen där vi slog upp tälten för tredje natten.
Fjärde dagen blev en vilodag då ömma knän börjar ge sig tillkänna. Vi har ingenting emot att stanna på denna magiska plats ytterligare en natt och får oss en skön promenad utan tung packning bort mot den dal det är tänkt att vi ska gå genom dagen därpå.
Tyvärr blev det inget av vår planerade trip härifrån. En klasskamrats onda knä besvärade henne lite mer än hon tänkt, så vi ville inte riskera att förvärra skadan. På vår femte dag startade istället plan C och färden tillbaka mot bilen. Denna dag var det jag som orienterade oss i regnet över bergskullar och fjällbäckar samt genom videsnår och blöt mark. Vi tog den lättare vägen tillbaka och fick där ändå variation på färden ner till bilen.
Vissa klasskamrater hade inte heltäckande regnkläder när vi gick där i det isande vattenfallet från skyn. Så fort vi stod stilla blev några av oss kallare än andra. Vi tog därmed beslutet att slå läger tidigt och luncha i tälten. På eftermiddagen lättade dimman och en blå himmel målade över den gråa kulissen omkring oss. Jag och Micke höjde humören med att plocka blåbär till vår delikata pannkaksmiddag med smält mintchoklad.
En lägerplats till hann vi med innan vi den sjunde dagen åter var nere i Kvikkjokk. Vi hade möjligheten att åka upp med bilen till ett annat berg och gå en betydligt flackare stig mot Aktse. Tanken från vår entusiastiska guide var god men hela klassen var överrens om att fjälläventyret var över när vi klev in i blå bussen. Det var helt hopplöst att ladda om ytterligare en gång!
Den allra viktigaste lärdomen från Sarekäventyret är just att det sällan blir som man tänkt sig. Det är oerhört viktigt att som guide kunna vara flexibel och ha i åtanke minst en reservplan. Allt kan hända på tur, särskilt en fjälltur. En bra guide ska kunna hantera alla situationer och vara beredd på det oförberedda.
Jag kan erkänna att det till visst del kändes surt att lämna fjällen, men jag var samtidigt väldigt medveten om att gruppens välmående går i första hand. Det viktigaste vara att vi i samlad trupp säkert kom hem igen, vilket vi också gjorde! Fjällen står ju kvar och ni kan ge er tusan på att jag ska återvända för jag har verkligen fått blodad tand för Sareks Nationalpark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar