8 april 2012

Finbesök av mamsen!



Allt går i ett därför har jag inte hunnit med att uppdatera bloggen mellan varven. I slutet av samma vecka som Cape East arrangemanget gick av stapeln anlände mamma till flygplatsen i Luleå.  Jag skulle förstås hämta henne med bilen. Mycket åkande har det blivit sista tiden. Först lämna av Micke vid flyget veckan innan, sedan några vändor Övertorneå- Haparanda för jobbets räkning vidare neråt Luleå igen för att hämta mamma och veckan där på lämna mamma och hämta Micke, för att dagen efter åka med klassen till fjällen.


Nu har jag gått händelserna lite i förväg, vi backar bandet till att jag hämtade mamma på flygplatsen. Det var första gången mamma flög själv och det gick ju självklart bra. Kul att äntligen få besök efter att ha bott i Övertorneå i nästan 2 år. Också väldigt skönt att få en veckas ”semester” ,  slippa jobba eller gå i skolan. Helt fri var jag förstås inte ändå. Som vanligt har vi frihet under ansvar de veckor vi inte spenderar i skolan. Jag fick tänka lite skolarbete när jag gjorde klart sista bitarna på mitt projektarbete. Men visst har jag och mamsen hunnit med en massa roligheter också.



Direkt från flygplasten åkte vi in till city för att shoppa lite och käka lunch. Shopping är inget man har nära tillhands i Övertorneå och mamma tycker alltid det är roligare att gå på stan i en ny stad. Vi var därmed båda två mycket nöjda med den dagens aktivitet och åt supergod asiatisk mat.

Temat för besöket blev friskvård. Vi lagade endast GI-godkända rätter, bakade GI-bröd och drack kolsyrat mineralvatten. Minst en gång om dagen motionerade vi ute i skog och mark, självklart passade jag även på att lära henne ett och annat. Vi har åkt mycket skidor, både längskidor och vita blixten. Vi har gått långpromenader, simmat, sett massvis med renar samt studerat fåglar och växter. Helt vanliga dagar för mig med andra ord, men helt andra bullar för mamma som är lite mer stadsbo än jag.



Jag hade en kanonvecka med många skratt. Tror mamma också uppskattade veckan och fick en lite ny syn på naturen under vistelsen. På köpet gick vi ner nåt kilo var också. För mamma var det en skön nystart på att komma igång med träningen igen och för mig var det en perfekt uppladdning inför den kommande 5-dagarsturen i fjällen. 

Smurfarnas comeback!


Om dem var många kring jul och nyår var det ingenting mot nu innan påsk. Smurf truppen hade tredubblats och bytt språk från franska till tyska.  Jag och ett helt gäng andra från Westribe Safaris samt elever från yrkesskolan i  Tornio fixade i samarbete med Cape East i Haparanda ett gigantiskt arrangemang för den 140 p stora konferensgruppen från Tyskland.
Det var mycket som skulle fixas, logistiken kring ett jätteevent som detta är ett helt företag i sig. Jag har bidragit med mina strån till stacken genom att vara ansvarig för olympiaden. Denna olympiad är ett inslag beställarna själva hade bestämt skulle vara med. Tre grenar bestående av  isgolf, lassokastning samt snöskorace. Övriga aktiviteter var skoter och hundspann och självklart bjöds det även på en värmande sopplunch.

Min erfarenhet av lassokastning innan detta uppdrag var nästan lika med noll. Anti-Pekka var snäll och visade grunderna i hur repet ska viras upp korrekt. Sedan var det bara att träna på att kasta mitt i prick. Som tur var behövde jag inte stå vid denna station, jag var en hjälpande hand för alla tre stationer och skulle få allting att flyta smidigt.

Evenemanget var en torsdag och på onsdagen var vi alla ute och förberedde. Först skulle alla blåa smurfoveraller delas ut till konferensgästernas rum.  Cape East har i största byggnaden 4 våningar och ingen hiss. Mycket spring i trapporna blev det och vi hade endast 3h på oss! Vidare byggde jag och mina medhjälpare, finska  eleverna, golfbanorna samt mätte ut avstånden för lassokastning och snöskorace.  Jag hade visserligen väldigt slarvigt skissat mina idéer om hur golfbanorna skulle se ut och gav det som en mall till eleverna samt att jag förstås förklarade hur jag tänkt. Det blev inte riktigt som planerat, men ganska bra ändå. Vet inte om det brast för att jag var dålig på att förklara eller om eleverna inte byggde efter mallen. Jag gissar på att jag inte var tillräckligt tydlig med vad jag ville. För mig är det en självklarhet att minigolfbanor inte är bredare än en meter, men banorna blev betydligt större. Jag föll i den vanligaste fällan av alla, jag antog att åhörarna tyckte att minigolf var lika självklart för dem som det är för mig. Mycket dumt, men en viktig lärdom!

Trots lite strul med förseningar, snöskor som gick sönder samt missförstånd med regler och poängäkning flöt dagen D på riktigt smidigt. Torsdag eftermiddag  var beställarna riktigt nöjda, konferensgruppen hade fortfarande humöret på topp och chefen  tackade för bra jobb. Det kunde ju inte ha blivit bättre. Trött och lättad satte jag mig i Mickes Merca med ett leende på läpparna och styrde hemåt Övetorneå. Jobbuppdraget slutfört!



18 mars 2012

Pedagogisk guideövning!

I onsdags var det sol, likaså i fredags, men torsdagen bjöd på snö istället. Självklart var det just i torsdags jag och Micke skulle guida allmän klass upp till Luppio. Vi kunde tyvärr inte fånga allas intresse, men 7 av 10 var ändå med på äventyret!

Ja visst var det ett äventyr att på vita blixten åka på skare och is uppför berget. Vi hade en plan B om det skulle gå alldeles åt pipsvängen. Som tur var genomförde vi plan A, Luppio och kunde bjuda på en fantastisk utsikt som belöning efter hårt slit.

Klockan 0800 torsdag morgon tror jag känslorna var lite blandade. Gruppen, dvs allmän klass visste inte vart vi skulle och var kanske oroliga, nervösa, spända, förväntansfulla samt rädda på en och samma gång. Alla mötte oss med ett leende på läpparna fast kroppsspråket och framför allt ögonen avslöjade känslor som inte var lika avslappnade.

Det var ett medvetet val från min och Mickes sida att  ge så lite information som möjligt innan turen. Vi såg till att de fick veta tiderna, vi fixade skidor åt alla, hade genomgång av klädsel samt fixade med annan utrustning vi behövde inför turen. Vi visste inte själva vilken plats vi skulle skida på förrän onsdag efter vår rektur, så vi avslöjade destinationen torsdag morgon.

Om ordet skidor under informationen i måndags till allmän klass skrämde livet ur några tror jag att Luppio var ett minst lika laddat ord på torsdagsmorgonen. Vissa såg det definitivt som en rolig utmaning medan andra nästan kände paniken krypa i kroppen. Jag uppfattade ändå gänget som positiva och jag kände att gruppen verkligen hade respekt för oss som guider samt full tillit på att vi inte skulle utsätta dem för fara!

Väl på plats i Luppio började äventyret på riktigt och den stora utmaningen för mig och Micke. Det första som hände när vi klev ur bilarna var att en något galen traktorchaufför  skulle in på vägen mot Luppio trots omkring 1 m snö. Han plöjde sig in likt en ångvält och förde ett jäkla liv. Inte lätt att guida då, men vi fick oss alla ett gott skratt och jag tror stämningen blev än mer avslappnad av detta.

När traktorn var ute ur bilden fortsatte jag med en kort tekniklektion. Jag försökte få alla att känna sig bekväma utan stavar. Några hade åkt skidor innan och för andra var det första gången. Inte lätt att hitta en balans där, men jag är ändå nöjd. Skidskolan avslutade jag med en rolig laglek, typ doppboll som jag tänkte skulle få gänget på gott humör innan fikat. Även jag fick leka lite och visst blev det lyckat, förutom att en skidas bindning gick sönder.

Under fikapausen med lite varm dryck och kakor gjorde Micke och jag vårt bästa för att laga bindningen till skiddugligt skick. Vi dunkade med yxan ner skruvarna från bindningen i skidans sönderslitna hål och satte en läderrem runt både bindning och skida för att hålla allt på plats. Det fungerade förvånansvärt bra, trots såklart sämre glid. Pedagogiska som vi är såg vi till att personen som egentligen skulle åka på denna skida fick min hela skida och jag tog den trasiga. Det var en himla tur att vi hade ungefär samma storlek. Då vi bägge hade tegsnäsbindningar på gick det inte så lätt att ändra för att anpassa till en större eller mindre sko.

Efter lite påfyllning av värme och snabbenergi gav vi oss av mot toppen. Gruppen splittrades väldigt fort och jag som huvudguide märkte genast att jag behövdes längst bak. Micke tog täten med det snabbare gänget och väntade in oss andra flera gånger. Vi ville verkligen försöka hålla ihop, så att ingen skulle känna sig utanför eller långsam.

ALLA visade verkligen fantastisk kämparglöd, tror säkert någon även övervann sina rädslor. Det var bakhalt och inte allas optimalt före för skidåkning inte ens för de mer rutinerade. Det kunde ha blivit betydligt   fler benbrott eller andra skador. Det kunde även ha kommit protester om att vädret med sidblåst och snöyr var för dåligt och att någon vägrade följa med. Nu hände inte det!

Engagemanget för utgrävning av snösoffor och utematlagning först på spritkök sedan över öppen eld var stort. Kan ju varit det smartaste draget av oss att kunna ge belöning i form av utsikten. Det är lätt att glömma bort vad som precis varit jobbigt när de fick värma sig vid en brasa, få varmt att äta och dricka samt njuta av utsikten. Även om vädret inte var det bästa höll alla humören på topp.






Även guiden kan ramla!




Skidmässigt var hemfärden, nedförsåkningen den största utmaningen. Vi sa att alla som ville prova fick på egen risk åka ner till bilen. När jag och Micke rekade i onsdags ville jag se om det gick att åka nedför. Jag hade roligt, men drog också på mig två-tre nya blåmärken. Med facit i hand gjorde Micke det kloka valet och gick ner. På torsdagen gjorde jag samma sak och gick ner. Många följde mina spår, men några våghalsar åkte skidor ner.

En stund senare samlades vi vid bilarna igen, alla hela och rena som tur var. Fick höra att praktvurpor hade serverats på rad, hade varit en syn att se. Snön som föll i torsdags var till vår fördel att det gav ett bättre fäste utför, men det var ändå glatt underlag. Vi behöver alla utmana oss själva ibland och denna tur var på olika sätt utmanande för samtliga individer. Det kändes som att alla var nöjda med turen, vissa ville att vi skulle ta ut klassen i naturen fler gånger. Bättre betyg än så kan vi ju inte få!  Jag säger bara slutet gott, allting gott!

Ännu en skoluppgift kan vi nu bocka av på listan. Skönt! Nu är det "bara" projektarbetet samt herbariumredovisningen kvar för min del! Imorgon väntar helt andra äventyr, jag ska nämligen jobba. Veckan som kommer ska jag och en drös andra människor arrangera aktiviteter för 140 tyskar i Haparanda, det kommer bli kanonskoj!

4 mars 2012

Hjärngympa, måsten och hundspannsäventyr!

Hjärngympa, måsten och hundspannsäventyr, låter som en udda kombo va?! Hjärngympa har det varit på högsta nivå sista två veckorna. En dos tålamodsprövning, snarare test på vår flexibilitet samt en gigantisk tyngd av ansvar har lagts på våra stackars axlar när alla måsten så snyggt levererades på löpande band en måndag förmiddag i skolan.


Som vanligt blir det sällan som planerat, denna gång p g a yttre omständigheter och följden blir såklart schemaändringar. Vecka 8 skulle vara hundspannsutbildning och veckan därpå en salig blandning av turismkunskap, teoretiska skrivuppgifter samt praktisk redovisning. Istället gjordes allting baklänges, vi vände på veckorna och fick på köpet frihet under ansvar.

Då vår lärare i turismkunskap tyvärr inte kunde vara lika flexibel i schemat som hans elever tvingades vara, kunde han inte på plats undervisa oss samtidigt som han höll i andra lektioner. Vilket såklart är fullt förstårligt! Detta delikata problem löste han så fint med att ge oss hemuppgifter. Två veckor fick vi på oss med deadline som imorgon. Uppgifterna är inte direkt små och är garanterade energisugare.

Bl a fick vi varsitt europeiskt lands marknadsrapport för resebeteenden att göra en konklusion av. Materialet var ju bara på 80-120 sidor beroende på vilket land man blev tilldelad. Hjärnverksamheten har gått på högvarv en tid nu och jag kunde äntligen pusta ut när jag lämnade in uppgifterna tidigare i veckan. Min ambitionsnivån var hög, men sjönk snabbt i takt med motivationen. Det är ju som vanligt många saker på gång samtidigt, så även om vi fått två, egentligen tre (pedagogisk guideövning också) massiva hemläxor fortlöper schemat med andra aktiviteter som hundspannsutbildningen.

Hundspann ja, en skön paus i allt det stressiga. Klassen har fått en grund i allt som har med hundspann att göra av lärare Helene hemma på hennes gård i Storträsk. Vilka hundraser som finns, vad hundarna har för olika egenskaper, hur man tar hand om draghundar, hur ett hundspannsarrangemang går till, hur man kör hundspann mm. Jag har ju förmånen att ha praktiserat hundspann sedan innan, så jag kunde lite grann. Det finns fler i vår klass som är vana med hundar och har värdefulla egenskaper. Så vi började inte helt från noll allihopa, men jag tror vi alla har lärt oss något nytt under veckan.


I onsdags, mitt under vår lilla kurs anordnade vi ett arrangemang för skolans specialklasser för vuxna med funktionsnedsättning. Gissa om det blev lyckat. Gästerna skulle få åka hundspann och pröva fiskelyckan med pimpelspön som de själva hade tillverkat. Redan under välkomnandet och introduktionen började skratten. Hundarnas namn var tydligen väldigt roliga, särskilt Bill och Bull. Jag säger då det, lättsammare och tacksammare grupp går inte att få, fantastiskt lyckat alltihopa. Vi fick bra publicitet också då Norrbottens Kuriren gjorde ett fint repotage.


Höjdpunkten för oss i klassen var förstås veckans avslutning med övernattning. Vi turades om att köra hundspann i ca 2 mil till en liten timrad STF-stuga mitt ute i skogen. Leden var inte den bästa, annars var förutsättningarna perfekta. Vi hade blå himmel, strålande sol och endast några få minusgrader. Fartvinden sög ett stadigt tag om kinderna och solens strålar värmde gott vår bleka hy. Det var verkligen livet på en pinne att i den stunden glida fram på gigantiska myrar med glittrande skare-snö. Jag kan säga att det var länge sedan jag riktigt kunde befinna mig i nuet och njuta av stunden, men det var inte svårt med ett vackert silverlandskap omkring oss.

Den på sina ställen så guppiga leden förstörde upplevelsen något även om det fick i allafall mig att inse att vi faktiskt var ute på ett äventyr och inte på en söndagspromenad. Det var lite knöligt ibland, nästan så ena meden på släden lättade från marken. Då fanns inget mer att göra än att försöka hitta balansen och mjukt följa med i svängarna. Precis som med skoter måste man ibland flytta vikten för att kunna ta sig fram.

Efter vi hade installerat oss i stugan och fixat med halm och föda åt hundarna tog Helene med oss på en liten sightseeing i området. Ett stopp vi gjorde var vid en sjö som jag just nu inte minns namnet på. Vid den här sjön har man byggt en liten scen i foten av en naturlig sluttning. Här hålls varje år en sommarfestival med kända svenska artister som gäster. En norrtbottnisk variant av Dalhalla.

Senare på kvällen dansade norrskenet ovanför oss. Det var inte överdrivet starkt i månens sken, men bjöd ändå på en mysig stämning. Någonstans i fjärran hördes också rävens ylande samt att någon enstaka stjärna föll mot backen. En sån där magisk afton som inte rättvist går att beskriva med ord, det måste upplevas.

Dagen därpå när vi skulle fara hemåt blev det ännu mer spännande äventyr än dagen innan. För det första gick det nedför en lång sträcka och hundarna var väldigt pigga efter en natts vila. Vår mest stabile klasskamrat stod allt vad han orkade på bromsen utan att kunna stoppa hundarnas framfart. För det andra välte två personer med skotern eller snarare halkade av när skoter började falla åt fel håll. När passagerarna hade åkt av hoppade skotern tillbaka, vilket var tur i oturen. Hade varit mindre roligt att få en flera hundra kilo tung skoter över sig. För det tredje välte bägge spannen och en av förarna lyckades inte hålla sig kvar för att bromsa hundarna. Jag och några till som lyckligtvis befann oss framför hundspannen kunde med lätthet stoppa de gasande hundarna med den tomma släden innan en olycka skedde.

Det är spännande och varierande att vara elev på naturguidesutbildningen. Man vet aldrig vad som händer. Garanterat är alltid att det aldrig blir som planerat. Som blivande naturguider står vi ofta inför nya utmaningar och roliga äventyr!

P.S Som ni förstår fanns det inte mycket intressant att skriva om förra veckan, men desto roligare blev det denna vecka. Jag och Micke har även hunnit med två vändor till Svanstein för lite utförsåkning D.S



14 februari 2012

Muddus, den öde vildmarken!

Muddus nationalpark, bara orden i sig är väldigt känsloladdade. Det är verkligen ingen lek,där ute i den riktiga vildmarken! Skotrar får inte åka här, inga bilvägar finns och området är helt obebott bortsett från några renskötarstugor och enstaka övernattningskojor. Jag tror vi alla kände allvaret i situationen när vi parkerat vita bussen på vändplanen i Sarkavaare och stod med fötterna fastspända i skidbindningarna. Vi var i ingemansland, på väg ut i det öde och vilda dödislandskapet. Vi skulle ta ett kliv in i det okända och lämna civilisationens trygghet bakom oss i 4 dagar.

Redan innan avfärd hade jag blandade känslor inför turen. Jag vet att Micke kände likadant. Personligen har jag inga dåliga erfarenheter av nationalparken, men jag har minsann hört en och annan story från tidigare elever som varit där. Micke har i dubbel bemärkelse fått uppleva baksidan med ödemarken. Förra året fick han hämta upp Rolf och en elev som skurit sig i tummen. I sträng kyla har sår svårt att läka, det slutar inte ens att blöda. I år råkade Micke själv ut för en incident, mer om det senare.


Inte nog med att dessa historien från tidigare elevers upplevelser spökade i huvudet, det var det här med kylan också. Muddusturen är en vintertälttur och när termometern helgen innan visade -37 kändes det genast mindre inspirerande att ta sig an utmaningen. När dessutom flera olika väderstationer förutspådde samma skarpa kyla under vår planerade vistelse hade jag god lust att ställa in alltihopa.

Rolf höll med om att det faktiskt skulle bli för bistert väder för vårt välbefinnande, så vi sköt upp turen till tisdagen. Det är inte roligt alls om tjusningen med turen försvinner helt för att allt helt plötsligt handlar om att överleva kylan, hålla sig varm. När det kan innebära livsfara att bara bli lite svett!

Den mentala inställningen är otroligt viktig i alla lägen, särskilt på fysiskt ansträngande turer. Är inte huvudet med är inte kroppen med och det fick jag personligen uppleva denna gång. Kroppen var inte heller helt frisk,vilket såklart påverkade. Sjukast av oss alla var ändå Micke. Han kände efter att ha skidat några hundra meter att det rev ordentligt i bröstet, ändå tog han sig med nöd och näppe hela vägen fram till första dagens mål, Nammateskojan.

Vi hade kojan som säkerhet för kylan. Nu blev det aldrig sådär omänskligt kallt, men då Micke inte mådde bra var kojan en perfekt räddning. Vi sov därinne alla tre elever som följde med på turen. Rolf var en riktig hårding och sov i tält. Då jag Rolf och Adam dag två gjorde en topptur låg Micke stackaren, ensam kvar i stugan. Vi funderade mycket på hur vi skulle tackla situationen. Där var vi mitt ute i ödemarken, utan någon hjälp att få. Möjligheterna var få, antingen skidade han tillbaka efter två dagars vila eller så ringde vi 112.



Mitt i lunchen dag tre när vi var på dagstur till ravinen Moskoskårså kom ett inte alltför oväntat samtal till Rolf. Micke hade blivit sämre, han hade hög feber och frossa. Rolf agerade snabbt och ringde SOS. Situationen bedömdes som icke livshotande och ansvaret skickades över från ambulansen till polisen. Några timmar senare innan vi har hunnit återvända till stugan blev Micke hämtad med polishelikopter.


Det låter kanske som ett drastiskt beslut att behöva ringa 112, men faktum är att du inte har många alternativ i vildmarken. Micke kunde inte skida för egen maskin och det var för långt att släpa ut honom på en egenbyggd bår. Det är en nyttig lärdom som blivande guide att tvingas handskas med knepiga och oväntade situationer. Bra att ha i åtanke att det mest otroliga kan hända och försöka ligga flera steg före.

Jag anser dessutom att denna situation har gjort mig mer medveten om uttrycket "Den starkaste överlever!" I vildmarken handlar allt mer eller mindre om överlevnad, även den moderna människan går tillbaka till grundläggande behov som att hålla sig varm/torr, äta, sova samt gå på toa. I naturen klarar sig inte den svagaste länken och även om denna story slutade bra är den en nyttig påminnelse om vad som kan hända!

Att leva efter naturens villkor är vad som väntar den som vågar ta klivet ut i den okända vildmarken. Lika delar spännande som skrämmande, ett riktigt äventyr och en naturguides vardag!