Denna skolvecka startade som den förra avslutades, i Juojoki! Vi har fått lämna det tyngsta jobbet med att bända sten bakom oss för det här läsåret och koncentrerade oss på inventering istället. Inte för att jag tycker det är roligare än nån annan, men jag försökte ändå få med mig klassen på att köra klart sista 30 m vi hade lämnat i fredags. Jag blev totalt nedröstad kan man säga! =)=)
Vi har med olika metoder försökt inventera både flodpärlsmusslan och fiskarna i Joujoki. I måndags letade vi vattenlevande insekter samt drog fram metspöna och gjorde ett försök att fånga fisk med hullinglösa krokar. Rolf har hela Juojokiprojektet gjort den rättvisaste (retsamma) indelningen han kunnat komma på och dela upp oss i en tjej- och killgrupp. Jag fick ansvaret att ta hand om tjejgruppen och utöver göra i ordning metspöna förklara vad jag gjorde när masken väl var doppad i vattnet. Visst blev det lyckat också, när Rolf kom och tittade till oss fick jag upp 2 harrar kring 16 cm.
Killarna hade såklart en för oss hemlig tävling om vem som fick upp flest fiskar. Vi tappade några stycken och fångade 3. Grabbarna fick 8, trots att dem tyckte det var en oetisk metod. I inventeringssyfte ska tilläggas. Jag har hört att grabbar överdriven den riktiga siffran med ca 3 och tjejer drar ifrån ca 3. Det skulle ju innebära att vi hade nästintill lika många fiskar, men jag vet inte ;-)!!!
På tisdagen hade 2:ans lilla naturgrupp (Simon, Hampus, Frida) hand om oss på förmiddagen. Dem skulle redovisa resultaten av deras inventering av flodpärlsmusslan samt lämnade en sträcka åt oss så också fick lära oss. Dessutom hade dem en kortare information om flodpärlsmusslans historia. Visste ni att det äldsta vattenlevande djuret vi har faktiskt är flodpärlsmusslan och att en av anledningarna till att Ceasar invaderade Storbritannien var just för flodpärlsmusslans vackra pärlor?
Inventering av musslor är precis som det låter inte så svårt, det går ut på att räkna och att mäta. För att exakt veta att vi inte glömmer en del av botten markerar kedjor den sträcka vi ska läsa av. Kedjorna har ett avstånd på ca 1 m sedan flyttar man en kedja i taget uppströms. Till vår hjälp för att upptäcka dem välkamoflerade musslorna använder vi vad vi kan kalla för en gigantisk lupp. Det gäller att titta flera gånger då en del musselskal ser ut precis som stenar och dem flesta har grävt ner sig så djupt att dem knappt syns. Ett säkert kort är att leta efter ljusa ränder. Öppnade musslor visar nämligen sina vita läppar där dem står på botten och suger i sig allt som kommer i dess väg. Hittar man en hittar man oftast flera då dem gärna ställer sig på höjden tätt intill varann. Mäta musslor gör man med ett helt vanligt skjutmått.
Naturklubben gjorde ett väldigt strategisk val att låta oss sköta inventeringen. I måndags var nämligen den kallaste morgonen hittills sen vi startade i Juojoki och det var inte alls behaglig temperatur i vattnet. Dessutom var det ganska djupt på den här sträckan så när man böjde sig ner blöttes inte bara armen utan vatten rann innanför tröjan ner mot fötterna. Jag var raka motsatsen till torr när jag kom upp och eftersom att jag var först med att inventera i min grupp ville ingen lösa av mig och också dem få vatten innanför vadarna! =(=(=(
Eftermiddagen fick vi välja att elfiska eller att meta. Jag tog med mig Elin och Frida för att meta. Denna gång på ett lite mer stiltje ställe. Det var precis så gott om harr som jag hoppats på. Bäcken var väldigt djup, (vilket jag återkommer till), men inte särskilt bred så jag valde att stå på land för att minimalt störa fisken. Vi drog upp den ena storfisken efter den andra. Eller tja, storfisk för att vara bäcken. Ingen harr var under 23cm och den största mätte 28 cm.
Häftigt att få följa harrens jakten på masken, vi såg flera gånger när den högg! En nackdel med att stå på land är dessa träd och buskar som man måste gå runt. Vid ett ställe var det många träd som hängde ut i bäcken. Jag blev less på att fastna i grenarna så jag bestämde mig för att meta av detta område från bäcken. Ett dumt beslut visade det sig att vara! Jag gled ner lite fint längst kanten och när jag höll så långt ut med händerna jag kunde hade jag inte ens markkontakt. Självklart tappade jag greppen och plumsade i bäcken. Vattnet nådde en bit upp på jackan (vattentät) och jag kände att det var som ett djuphål under bäckkanten. Detta hjälpte såklart inte mig alls att få fotfäste. Jag hade 2 val; simma eller försöka bli uppdragen. Visserligen var jag redan blöt, men jag hade ingen lust att bada. Frida stark som hon är fick nästintill med bara egen kraft dra upp mig halvvägs. Jag kunde då nå lite grenar som var tillräckligt stadiga att ta spjärn mot. Hehe en rolig överraskning att bäcken kunde vara så djup!
Efter en timmes mete vandrade vi tillbaka mot lunchcampet. Vi kände oss rätt nöjda med resultatet och tänkte att vi hade lite att skryta med till Rolf. Vår lilla glädje dödades fort då en stolt Rolf rättar till kepsen och meddelar att dem elfiskat upp en 37 cm öring. Det är ett nytt rekord för Juojoki. Kul att det finns större fiskar också!
Det får avsluta berättelsen om våra äventyr i bäcken. Jag skriver snart igen om hur resten av veckan blev!
Just det skulle ju snabbt nämna kanske att jag och Frida tog oss till Armasjärvimyren idag och hittade massor av tranbär. Nu har jag egenplockat naturgodis att njuta av. Har bestämt mig för att torka dem och ha i brödbak eller musli.
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar